Gammalt skrot och nya bilar

● Med rostfläckar som ett slags metalliskt Rorschachtest kan man läsa ut en del sanningar om vårt samhälle.

I år när Finland fyller 100 ska en god medborgare och ansvarskännande bilist byta bort sin gamla bil så snabbt som möjligt för att sänka utsläppen, öka krocksäkerheten och inte minst bidra till statsfinanserna. En ny omgång med skrotningspremier ligger redan och väntar.

Annat var det när Finland fyllde 50. På ett halvsekel har det hänt mycket på alla livets delområden, och jämför man dagens bilfilosofi med den vision som den nystartade Jubileumsfonden för Finlands självständighet Sitra hade år 1967 hittar man ingen samstämmighet. Ett av fondens viktigaste projekt var att grunda en kommitté för att utreda hur man kan förlänga livslängden för landets bilar. På 1960-talet ansåg man nämligen att bilar som för tidigt togs ur trafik var ett betydande samhällsekonomiskt problem. Gamla bilar var ännu inget miljöproblem. ● Kommittén som tillsattes av statsrådet beställde in expertutlåtanden och fakta samlades ihop, allt för att få en klarare bild av varför bilarna hade så kort livslängd och vad man kunde göra åt saken. När kommittén var klar med sin utredning skrev vi redan 1976. Betänkandet som blev resultatet av hela den långvariga utredningen presenterades sedan med en rad tips, av vilka obligatorisk rostskyddsbehandling var det viktigaste och på många sätt självklara. 1982 skrevs det in i vägtrafiklagen att en personbils kaross skulle skyddas mot korrosion på föreskrivet sätt.

Numera är nya bilar i mycket varierande grad rostskyddade när de kommer från fabriken. När Finland gick in i EU ströks den nationella rostskyddsparagrafen ur lagen. Man anar ett visst mått av lobbyverksamhet från de europeiska biltillverkarnas sida, för det är inte primärt i bilindustrins intresse att förlänga bilars livslängd. Betecknande nog anses rostskyddsbehandling av nya bilar fortfarande så viktigt i Norge att det förblivit en officiell rekommendation. Norge är förstås inte med i EU.

Hela diskussionen om bilars ålder i Finland handlar numera om behovet av att föryngra bilparken. Det är bara veteranbilsentusiaster som pratar om att bevara gammalt. Trots det återstår faktum att en begagnad bil med frivillig rostskyddsbehandling har ett högre värde på begagnatmarknaden. I sista hand är det konsumenten som förlorar på att den svarta rostskyddsmassan försvunnit från bilens undersida.

Det är inte primärt i bilindustrins intresse att förlänga bilars livslängd.