Värstingen – och charmören
Han relegerades från skolan för att ha pangat glasrutor. Han sparkades ur kadettskolan för att han skolkade och luntade. Gustaf Mannerheim var en mobbare och en värsting. Mot alla odds blev han soldat och general, marskalk och president. Och framför allt,
Gustaf Mannerheim kan beskrivas på många sätt. Skolpojken Mannerheim var en mobbare och en värsting. Men mot alla odds blev han både soldat och general, marskalk och president.
När man röstar om den största finländaren genom tiderna är marskalk Gustaf Mannerheim i allmänhet ohotad etta. Men historien kunde ha sett helt annorlunda ut. Flera gånger under de omtumlande månaderna hösten och vintern 1917–1918 hängde den blivande marskalkens liv på en skör tråd.
Efter att tsar Nikolaj II störtats i mars 1917 lämnade Mannerheim ryska armén och vårdades för en knäskada i Odessa. När Lenin grep makten gällde det att ta sig ur landet. Tågresan norrut i full generalsuniform med betjänt tar åtta dagar. I det röda Ryssland är jakten på samhällseliten i full gång. På flera stationer försöker blodtörstiga bolsjeviker slita ut Mannerheim ur tåget. Han klarar sig varje gång men vägrar envist att ta av sig den provocerande generalsuniformen.
I Petrograd är det allvar, han måste gömma sig undan bolsjevikhopar som genomletar staden i jakten på ”folkfiender”. En general är högvilt. Mannerheim byter nattkvarter ofta, lämnar sitt hotell i sista stund och får skydd av vänner. Efter att ha fått ett intyg på sitt finländska medborgarskap kan han resa till Finland dit han anländer den 18 december.
Han återvänder ännu en gång till Petrograd efter årsskiftet för att planera en motkupp mot bolsjevikerna. Det håller på att sluta riktigt illa, men Mannerheim undkommer.
Tre veckor senare ser Mannerheim åter döden i vitögat efter att senatens ordförande P.E. Svinhufvud utsett honom till överbefälhavare för de vita trupperna. När generalen den 18 januari tar nattåget till Vasa för att inrätta sin stab i den vita huvudstaden äntrar ryska soldater tåget i Tammerfors. Mannerheim reser med förfalskade papper och kallar sig köpman Gustav Malmberg från Jakobstad.
Ryssarna blir misstänksamma när Malmberg talar en så god ryska och kräver att han kliver av tåget för närmare undersökningar. Då ingriper konduktör Eino Lähteenmäki och kör ut ryssarna.
– Vad bråkar ni om, karlns papper är helt i sin ordning och tåget kan inte vänta, vi måste fortsätta, ryter den då 28-åriga konduktören.
Ryssarna ger med sig och lämnar tåget. När Mannerheims memoarer utkommer 1951 beskriver han händelsen och konduktör Eino Lähteenmäki känner igen sig själv. Han beviljas medalj 1952, 34 år efteråt.
Konkurs och död
Gustaf Mannerheim föddes i en förmögen adlig familj och växte upp på Villnäs gård i Egentliga Finland. Som sjuåring flyttade han till Helsingfors för att bo med fadern och gå i Bööks lyceum. I brev hem till syster Sophie klagar unge Gustaf på att klasskamraterna kallar honom ”patron Mannagryn”.
Men Gustaf är stor och stark och ger igen. Modern Helenes förmaningar att han bara ska använda nävarna för att försvara svagare har ingen effekt, Gustaf etablerar sig som skolans största buse.
När han är tolv år förändras allting. Fadern gör konkurs och smiter till Paris med sin älskarinna. Efter sig lämnar han spelskulder som i våra pengar motsvarar fyra miljoner euro. All egendom måste realiseras, men ändå räcker pengarna inte till. Plötsligt är familjen på bar backe och beroende av släktingars välvilja.
Vid dessa tider relegeras Mannerheim från skolan för att i tre dagar tillsammans med två kamrater roat sig med att panga sönder skyltfönster med sten. Mannerheim nekar till skuld och skyller på de andra, skolans rektor gör en annan tolkning och bestraffar unge Gustaf strängt och de två andra betydligt lindrigare.
Ett år senare kommer nästa slag då Mannerheim som 13-åring tvingas bära moderns kista i graven. Hon har dött i hjärtslag.
– Hemskt att tänka sig att hon inte längre finns kvar. Och värst är det för mig som varit hennes största prövning, skriver Gustaf.
Nu övertalar morbror Albert von Julin sin systerson att göra militär karriär. Som 15-åring kommer Mannerheim in i Kadettskolan i Fredrikshamn. Han gör väl ifrån sig och får toppbetyg. Men i ordning bara en femma. Han luntar, skolkar och mobbar yngre och svagare. I sina memoarer klagar Mannerheim på järnhård disciplin och hur just han drabbades extra hårt.
– På två terminer fick jag inte sticka näsan utanför skolan på grund av smärre försummelser. En kväll under påsken 1886 beslöt jag trotsa förbudet och gav mig på rymmarstråt, skriver Mannerheim.
Mycket riktigt hittas han dagen efter hos en betydligt äldre man som är känd i Fredrikshamn för ”lösaktigt leverne”. Att Mannerheim måste lämna skolan är självklart. Frågan är om han formellt ska sparkas vilket skulle stänga dörrarna till all vidare utbildning.
Efter omröstning i lärarkollegiet beviljas Mannerheim avsked på egen begäran vilket lämnar vägen öppen till Nikolajevska kavalleriskolan i Petersburg. Han antas 1887 efter att ha tagit studentexamen som privatelev och studerat ryska en sommar i Charkov.
Spikrak karriär
På två år utexamineras Mannerheim som kornett och stationeras i Polen. Nästa kommendering blir vid kejsarinnan Maria Fjodorovnas chevaliergarde. Nu följer parader och baler tätt. Och det dröjer inte länge förrän den ståtliga 187 centimeter långa Mannerheim är gift med den förmögna generalsdottern Anastasia Arapova och kan lämna alla pengabekymmer bakom sig.
Trots att två döttrar föds är paret inte lyckligt utan separerar 1902, skilsmässan blir officiell först 1919. Om sina två döttrar skriver Mannerheim bara en mening i memoarerna, ”de levde ogifta i Frankrike och England”.
Den militära karriären pekar spikrakt uppåt. Som expert på hästar är det Mannerheims uppgift att köpa in vagnshästar till hovstallet och resa runt i Europa och studera hästraser. Mannerheim deltar som överste i rysk-japanska kriget, befordras och skickas 1906–1908 på spionageuppdrag till Kina. Ritten på 14 000 kilometer tar två år.
När första världskriget bryter ut är Mannerheim redan generalmajor och leder trupper i Polen, Gali-
Överbefälhavare Mannerheims roll i den blodiga upplösningen 1918 är omstridd. De röda döpte honom till ’slaktaren’.
cien och Rumänien. Tsaren störtas i mars 1917 och allmän anarki utbryter i armén. Manskapet lyder inte längre sina officerare, beslut ska fattas demokratiskt och den general som inte anpassar sig lever farligt. Mannerheim ser detta med avsky, men skadar lämpligt foten och kan lämna fronten och senare hela armén.
Slaktaren
Överbefälhavare Mannerheims roll i den blodiga upplösningen 1918 är omstridd. De röda döpte honom till ”slaktaren”. Det finns inget belägg för att Mannerheim skulle ha uppmanat till massaker på röda fångar. Men det finns heller inget belägg för motsatsen, att han skulle ha velat bromsa våldet.
Dödsskjutningen av en polsk officer i Uleåborg är enda gången 1918 som överbefälhavaren blir så upprörd att han kräver en grundlig utredning och att den skyldige jägarkaptenen Arvid Granberg döms till kasernarrest.
När de vita intog Varkaus i kri- gets inledningsskede avrättades 200 röda som hade gett sig som fångar. Händelsen bidrog starkt till att kriget förråades, men i sina memoarer skriver Mannerheim bara om den lyckade operationen i Varkaus.
Även om han var frihetskrigets hjälte avsattes Mannerheim 30 maj 1918 på initiativ av tyskarna som hellre samarbetade med jägarrörelsens starka män. Efter Tysklands nederlag i världskriget behövdes Mannerheim på nytt, han återkom i december som riksföreståndare men hamnade åter ut i kylan efter valet av Ståhlberg till president.
Det var Svinhufvud 1931 som åter kallade på Mannerheim och utnämnde honom till ordförande för försvarsutskottet. Förgäves talade han för ökade försvarsanslag. När kriget stod för dörren 1939 antog Mannerheim mycket motvilligt posten som överbefälhavare, han ansåg att de sovjetiska kraven på gränsjusteringar borde ha accepterats.
Den största kritiken mot Mannerheim som härförare handlar om den bristande beredskapen för Sovjets storoffensiv sommaren 1944. Det fanns otaliga rapporter om ryska omgrupperingar av vapen och manskap, belägringen av Leningrad var bruten och landstigningen i Normandie väntades vilken dag som helst. En offensiv låg i luften och bekräftades av det som hände på andra sidan fronten
Också Mannerheim räknade med en sovjetisk offensiv för att binda tyska trupper. Att den skulle ske på Karelska näset mot finska trupper var därför ologiskt, enligt honom. Följden var att Finland hade en större styrka i Fjärrkarelen än på näset. Till Mannerheims felbedömning bidrog att han föredrog att träffa sina generaler en och en och lyssna till deras rapporter mellan fyra ögon. Att i den situationen säga emot Mannerheim krävde mod.
Efter några dagars paralysering hämtade sig Mannerheim och fattade de beslut som till slut räddade Finland. Och en helt avgörande roll för att lösgöra Finland ur kriget spelade han som nyvald president hösten 1944.
Fredsuppgörelsen väckte stort missnöje bland officerare och politiker som ville fortsätta kriget. Tyskland gjorde sitt yttersta för att så splittring med mutor och övertalning. En statskupp låg i luften som kunde ha slutat i ett blodigt inbördeskrig. Det sägs att Mannerheims auktoritet var det enda som fick officerarna att hålla sig i skinnet.
Efter att ha avgått fruktade Mannerheim att Sovjet skulle kräva att han utlämnades eller åtalades i krigsansvarighetsprocessen. Därför höll han sig så mycket som möjligt utomlands, utom räckhåll för Stalins långa arm.
Sina sista år levde Finlands hjälte i Schweiz där hans damsällskap, grevinnan Gertrud d’Arco (född Wallenberg), betalade räkningen för den dyra livsstilen. När Mannerheim dog skickade d’Arco en räkning till finska staten för att hon försörjt marskalken. Den lär ha betalats efter att statsmakten prutat ner slutsumman.