Värsting­en – och char­mö­ren

Han re­le­ge­ra­des från sko­lan för att ha pang­at glasru­tor. Han spar­ka­des ur ka­dett­sko­lan för att han skol­ka­de och lun­ta­de. Gustaf Man­ner­heim var en mob­ba­re och en värsting. Mot al­la odds blev han sol­dat och ge­ne­ral, mar­skalk och pre­si­dent. Och fram­för allt,

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - TEXT STAF­FAN BRUUN ILLUSTRATION CAJSA HOLGERSSON Staf­fan.bruun@gmail.com

Gustaf Man­ner­heim kan be­skri­vas på många sätt. Skol­poj­ken Man­ner­heim var en mob­ba­re och en värsting. Men mot al­la odds blev han bå­de sol­dat och ge­ne­ral, mar­skalk och pre­si­dent.

När man rös­tar om den störs­ta fin­län­da­ren ge­nom ti­der­na är mar­skalk Gustaf Man­ner­heim i all­män­het oho­tad et­ta. Men histo­ri­en kun­de ha sett helt an­norlun­da ut. Fle­ra gång­er un­der de om­tum­lan­de må­na­der­na hös­ten och vin­tern 1917–1918 häng­de den bli­van­de mar­skal­kens liv på en skör tråd.

Ef­ter att tsar Niko­laj II stör­tats i mars 1917 läm­na­de Man­ner­heim rys­ka ar­mén och vår­da­des för en knä­ska­da i Odes­sa. När Le­nin grep mak­ten gäll­de det att ta sig ur lan­det. Tågre­san norrut i full ge­ne­rals­u­ni­form med be­tjänt tar åt­ta da­gar. I det rö­da Ryss­land är jak­ten på sam­hälls­e­li­ten i full gång. På fle­ra sta­tio­ner för­sö­ker blod­törs­ti­ga bol­sje­vi­ker sli­ta ut Man­ner­heim ur tå­get. Han kla­rar sig var­je gång men väg­rar en­vist att ta av sig den pro­vo­ce­ran­de ge­ne­rals­u­ni­for­men.

I Petro­grad är det all­var, han mås­te göm­ma sig un­dan bol­sje­vik­ho­par som ge­nom­le­tar sta­den i jak­ten på ”folk­fi­en­der”. En ge­ne­ral är hög­vilt. Man­ner­heim by­ter natt­kvar­ter of­ta, läm­nar sitt ho­tell i sista stund och får skydd av vän­ner. Ef­ter att ha fått ett in­tyg på sitt fin­länds­ka med­bor­gar­skap kan han re­sa till Fin­land dit han an­län­der den 18 de­cem­ber.

Han åter­vän­der än­nu en gång till Petro­grad ef­ter års­skif­tet för att pla­ne­ra en mot­kupp mot bol­sje­vi­ker­na. Det hål­ler på att slu­ta rik­tigt il­la, men Man­ner­heim und­kom­mer.

Tre vec­kor se­na­re ser Man­ner­heim åter dö­den i vitö­gat ef­ter att se­na­tens ord­fö­ran­de P.E. Svin­hufvud ut­sett ho­nom till över­be­fäl­ha­va­re för de vi­ta trup­per­na. När ge­ne­ra­len den 18 ja­nu­a­ri tar nat­tå­get till Va­sa för att in­rät­ta sin stab i den vi­ta hu­vud­sta­den änt­rar rys­ka sol­da­ter tå­get i Tam­mer­fors. Man­ner­heim re­ser med för­fals­ka­de pap­per och kal­lar sig köp­man Gustav Malm­berg från Ja­kob­stad.

Rys­sar­na blir miss­tänk­sam­ma när Malm­berg ta­lar en så god rys­ka och krä­ver att han kli­ver av tå­get för när­ma­re un­der­sök­ning­ar. Då in­gri­per kon­duk­tör Ei­no Läh­te­en­mä­ki och kör ut rys­sar­na.

– Vad brå­kar ni om, kar­lns pap­per är helt i sin ord­ning och tå­get kan in­te vän­ta, vi mås­te fort­sät­ta, ry­ter den då 28-åri­ga kon­duk­tö­ren.

Rys­sar­na ger med sig och läm­nar tå­get. När Man­ner­heims me­mo­a­rer ut­kom­mer 1951 be­skri­ver han hän­del­sen och kon­duk­tör Ei­no Läh­te­en­mä­ki kän­ner igen sig själv. Han be­vil­jas me­dalj 1952, 34 år ef­teråt.

Kon­kurs och död

Gustaf Man­ner­heim föd­des i en för­mögen ad­lig fa­milj och väx­te upp på Vill­näs gård i Egent­li­ga Fin­land. Som sju­å­ring flyt­ta­de han till Helsing­fors för att bo med fa­dern och gå i Bööks ly­ce­um. I brev hem till sys­ter Sop­hie kla­gar unge Gustaf på att klass­kam­ra­ter­na kal­lar ho­nom ”pa­tron Man­na­gryn”.

Men Gustaf är stor och stark och ger igen. Mo­dern He­le­nes för­ma­ning­ar att han ba­ra ska an­vän­da nä­var­na för att för­sva­ra sva­ga­re har ing­en ef­fekt, Gustaf eta­ble­rar sig som sko­lans störs­ta bu­se.

När han är tolv år för­änd­ras all­ting. Fa­dern gör kon­kurs och smi­ter till Pa­ris med sin äls­ka­rin­na. Ef­ter sig läm­nar han spelskul­der som i vå­ra peng­ar mot­sva­rar fy­ra mil­jo­ner eu­ro. All egen­dom mås­te re­a­li­se­ras, men än­då räc­ker peng­ar­na in­te till. Plöts­ligt är fa­mil­jen på bar bac­ke och be­ro­en­de av släk­ting­ars väl­vil­ja.

Vid des­sa tider re­le­ge­ras Man­ner­heim från sko­lan för att i tre da­gar till­sam­mans med två kam­ra­ter ro­at sig med att panga sön­der skylt­föns­ter med sten. Man­ner­heim ne­kar till skuld och skyl­ler på de and­ra, sko­lans rek­tor gör en an­nan tolk­ning och be­straf­far unge Gustaf strängt och de två and­ra be­tyd­ligt lind­ri­ga­re.

Ett år se­na­re kom­mer näs­ta slag då Man­ner­heim som 13-åring tving­as bä­ra mo­derns kis­ta i gra­ven. Hon har dött i hjärt­slag.

– Hemskt att tän­ka sig att hon in­te läng­re finns kvar. Och värst är det för mig som va­rit hen­nes störs­ta pröv­ning, skri­ver Gustaf.

Nu över­ta­lar mor­bror Al­bert von Ju­lin sin sys­ter­son att gö­ra mi­li­tär kar­riär. Som 15-åring kom­mer Man­ner­heim in i Ka­dett­sko­lan i Fred­rik­shamn. Han gör väl ifrån sig och får topp­be­tyg. Men i ord­ning ba­ra en fem­ma. Han lun­tar, skol­kar och mob­bar yng­re och sva­ga­re. I si­na me­mo­a­rer kla­gar Man­ner­heim på järn­hård di­sci­plin och hur just han drab­ba­des ex­tra hårt.

– På två ter­mi­ner fick jag in­te stic­ka nä­san ut­an­för sko­lan på grund av smär­re för­sum­mel­ser. En kväll un­der påsken 1886 be­slöt jag trot­sa för­bu­det och gav mig på rym­marstråt, skri­ver Man­ner­heim.

Myc­ket rik­tigt hit­tas han da­gen ef­ter hos en be­tyd­ligt äld­re man som är känd i Fred­rik­shamn för ”lös­ak­tigt le­ver­ne”. Att Man­ner­heim mås­te läm­na sko­lan är själv­klart. Frå­gan är om han for­mellt ska spar­kas vil­ket skul­le stänga dör­rar­na till all vi­da­re ut­bild­ning.

Ef­ter om­röst­ning i lä­rar­kol­le­gi­et be­vil­jas Man­ner­heim av­sked på egen be­gä­ran vil­ket läm­nar vägen öp­pen till Niko­la­jevs­ka ka­val­le­ri­sko­lan i Pe­ters­burg. Han an­tas 1887 ef­ter att ha ta­git stu­dentex­a­men som pri­va­te­lev och stu­de­rat rys­ka en som­mar i Char­kov.

Spikrak kar­riär

På två år utex­a­mi­ne­ras Man­ner­heim som kor­nett och sta­tio­ne­ras i Po­len. Näs­ta kom­men­de­ring blir vid kej­sa­rin­nan Ma­ria Fjo­do­rov­nas che­va­li­er­gar­de. Nu föl­jer pa­ra­der och ba­ler tätt. Och det drö­jer in­te länge för­rän den ståt­li­ga 187 cen­ti­me­ter långa Man­ner­heim är gift med den för­mög­na ge­ne­rals­dot­tern Anas­ta­sia Arapo­va och kan läm­na al­la peng­a­be­kym­mer bakom sig.

Trots att två dött­rar föds är pa­ret in­te lyck­ligt ut­an se­pa­re­rar 1902, skils­mäs­san blir of­fi­ci­ell först 1919. Om si­na två dött­rar skri­ver Man­ner­heim ba­ra en me­ning i me­mo­a­rer­na, ”de lev­de ogif­ta i Frank­ri­ke och Eng­land”.

Den mi­li­tä­ra kar­riä­ren pe­kar spikrakt upp­åt. Som ex­pert på häs­tar är det Man­ner­heims upp­gift att kö­pa in vagns­häs­tar till hov­stal­let och re­sa runt i Eu­ro­pa och stu­de­ra häst­ra­ser. Man­ner­heim del­tar som övers­te i rysk-ja­pans­ka kri­get, be­fordras och skic­kas 1906–1908 på spi­o­na­ge­upp­drag till Ki­na. Rit­ten på 14 000 kilo­me­ter tar två år.

När förs­ta världs­kri­get bry­ter ut är Man­ner­heim re­dan ge­ne­ral­ma­jor och le­der trup­per i Po­len, Ga­li-

Över­be­fäl­ha­va­re Man­ner­heims roll i den blo­di­ga upp­lös­ning­en 1918 är om­stridd. De rö­da döp­te ho­nom till ’slak­ta­ren’.

ci­en och Ru­mä­ni­en. Tsa­ren stör­tas i mars 1917 och all­män an­ar­ki ut­bry­ter i ar­mén. Man­ska­pet ly­der in­te läng­re si­na of­fi­ce­ra­re, be­slut ska fat­tas de­mo­kra­tiskt och den ge­ne­ral som in­te an­pas­sar sig le­ver far­ligt. Man­ner­heim ser det­ta med av­sky, men ska­dar lämp­ligt fo­ten och kan läm­na fron­ten och se­na­re he­la ar­mén.

Slak­ta­ren

Över­be­fäl­ha­va­re Man­ner­heims roll i den blo­di­ga upp­lös­ning­en 1918 är om­stridd. De rö­da döp­te ho­nom till ”slak­ta­ren”. Det finns ing­et be­lägg för att Man­ner­heim skul­le ha upp­ma­nat till mas­sa­ker på rö­da fång­ar. Men det finns hel­ler ing­et be­lägg för mot­sat­sen, att han skul­le ha ve­lat brom­sa vål­det.

Döds­skjut­ning­en av en polsk of­fi­cer i Uleå­borg är en­da gång­en 1918 som över­be­fäl­ha­va­ren blir så upp­rörd att han krä­ver en grund­lig ut­red­ning och att den skyl­di­ge jä­gar­kap­te­nen Ar­vid Gran­berg döms till ka­ser­nar­rest.

När de vi­ta in­tog Varkaus i kri- gets in­led­nings­ske­de av­rät­ta­des 200 rö­da som ha­de gett sig som fång­ar. Hän­del­sen bi­drog starkt till att kri­get för­rå­a­des, men i si­na me­mo­a­rer skri­ver Man­ner­heim ba­ra om den lyc­ka­de ope­ra­tio­nen i Varkaus.

Även om han var fri­hets­kri­gets hjäl­te av­sat­tes Man­ner­heim 30 maj 1918 på ini­ti­a­tiv av tys­kar­na som hell­re sam­ar­be­ta­de med jä­gar­rö­rel­sens star­ka män. Ef­ter Tysklands ne­der­lag i världs­kri­get be­höv­des Man­ner­heim på nytt, han åter­kom i de­cem­ber som riks­fö­re­stån­da­re men ham­na­de åter ut i ky­lan ef­ter valet av Ståhl­berg till pre­si­dent.

Det var Svin­hufvud 1931 som åter kal­la­de på Man­ner­heim och ut­nämn­de ho­nom till ord­fö­ran­de för för­svars­ut­skot­tet. För­gä­ves ta­la­de han för öka­de för­svars­an­slag. När kri­get stod för dör­ren 1939 an­tog Man­ner­heim myc­ket mot­vil­ligt pos­ten som över­be­fäl­ha­va­re, han an­såg att de sov­je­tis­ka kra­ven på grän­sju­ste­ring­ar bor­de ha ac­cep­te­rats.

Den störs­ta kri­ti­ken mot Man­ner­heim som här­fö­ra­re hand­lar om den bris­tan­de be­red­ska­pen för Sov­jets sto­rof­fen­siv som­ma­ren 1944. Det fanns ota­li­ga rap­por­ter om rys­ka om­grup­pe­ring­ar av va­pen och man­skap, be­läg­ring­en av Le­ning­rad var bru­ten och land­stig­ning­en i Nor­man­die vän­ta­des vil­ken dag som helst. En of­fen­siv låg i luf­ten och be­kräf­ta­des av det som hän­de på and­ra si­dan fron­ten

Ock­så Man­ner­heim räk­na­de med en sov­je­tisk of­fen­siv för att bin­da tys­ka trup­per. Att den skul­le ske på Ka­rels­ka nä­set mot fins­ka trup­per var där­för olo­giskt, en­ligt ho­nom. Följ­den var att Fin­land ha­de en stör­re styr­ka i Fjärr­ka­re­len än på nä­set. Till Man­ner­heims fel­be­döm­ning bi­drog att han fö­re­drog att träf­fa si­na ge­ne­ra­ler en och en och lyssna till de­ras rap­por­ter mel­lan fy­ra ögon. Att i den si­tu­a­tio­nen sä­ga emot Man­ner­heim kräv­de mod.

Ef­ter någ­ra da­gars pa­ra­ly­se­ring häm­ta­de sig Man­ner­heim och fat­ta­de de be­slut som till slut räd­da­de Fin­land. Och en helt av­gö­ran­de roll för att lös­gö­ra Fin­land ur kri­get spe­la­de han som ny­vald pre­si­dent hös­ten 1944.

Freds­upp­gö­rel­sen väck­te stort miss­nö­je bland of­fi­ce­ra­re och po­li­ti­ker som vil­le fort­sät­ta kri­get. Tyskland gjor­de sitt yt­ters­ta för att så splitt­ring med mu­tor och över­tal­ning. En stats­kupp låg i luf­ten som kun­de ha slu­tat i ett blo­digt in­bör­des­krig. Det sägs att Man­ner­heims auk­to­ri­tet var det en­da som fick of­fi­ce­rar­na att hål­la sig i skin­net.

Ef­ter att ha av­gått fruk­ta­de Man­ner­heim att Sov­jet skul­le krä­va att han ut­läm­na­des el­ler åta­la­des i krigs­an­sva­rig­hets­pro­ces­sen. Där­för höll han sig så myc­ket som möj­ligt ut­om­lands, ut­om räck­håll för Stal­ins långa arm.

Si­na sista år lev­de Fin­lands hjäl­te i Schweiz där hans dam­säll­skap, gre­vin­nan Ger­trud d’Ar­co (född Wal­len­berg), be­ta­la­de räk­ning­en för den dy­ra livssti­len. När Man­ner­heim dog skic­ka­de d’Ar­co en räk­ning till fins­ka sta­ten för att hon för­sörjt mar­skal­ken. Den lär ha be­ta­lats ef­ter att stats­mak­ten pru­tat ner slut­sum­man.

FO­TO: ARKIV

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.