Be­grän­sad hör­bar­het

Hufvudstadsbladet - - I Dag -

Härom­sistens var jag bju­den på Fin Fest, med Sto­ra Bok­stä­ver. Den för­sig­gick på hemsta­dens mesta guld­krog och var lyx­ig vär­re, en fest av det där sla­get som man se­na­re minns. In­te för att det gick vilt till el­ler för att det hän­de någon­ting sär­skilt ut­an kans­ke just för att det var stä­dat och vär­digt och al­la satt upp­kläd­da vid vac­kert du­ka­de bord. Ser­vicen var per­fekt och ma­ten var per­fekt, det var med and­ra ord myc­ket ele­gant.

Han som bjöd på ka­la­set och fi­ra­de fö­del­se­dag ha­de bju­dit in ett sjut­ti­o­tal vän­ner, be­kan­ta och släk­ting­ar. I ska­ran fanns en stor ka­der barn­doms­kam­ra­ter, al­la gi­vet­vis i ju­bi­la­rens ål­der så me­del­ål­dern på publi­ken var re­la­tivt hög. Det hölls tal, det be­rät­ta­des barn­domsmin­nen som väck­te igen­kän­nan­de mun­ter­het vid många bord. Det sjöngs och skå­la­des för fest­fö­re­må­let, stäm­ning­en var hög, sor­let steg, det var med and­ra ord myc­ket lyc­kat.

Jag satt mel­lan två trev­li­ga her­rar som jag är be­kant med se­dan gam­malt. Min bordska­val­jer var ar­tig och vän­lig; han lyss­na­de in­tres­se­rat på mig och jag för­sök­te va­ra så un­der­hål­lan­de som möj­ligt. Vi satt vid ett stort runt bord med tolv per­so­ner, man kun­de ba­ra gö­ra sig hörd med de när­mas­te gran­nar­na, öv­ri­ga kun­de li­ka gär­na ha sut­tit på må­nen. Vin­ka till dem som satt på and­ra si­dan bor­det kun­de man i al­la fall.

För att yt­ter­li­ga­re för­stär­ka sur­ret i lo­ka­len stäm­de en or­kes­ter upp till dans ge­nast ef­ter mid­da­gen. Ha­de det va­rit svårt att kom­mu­ni­ce­ra ti­di­ga­re blev det än vär­re nu. De älds­ta i för­sam­ling­en bör­ja­de dis­kret dra sig hemåt. Min bordska­val­jer för­svann i okän­da öden, bor­det töm­des näs­tan på folk, jag steg upp och be­slöt att fa­ra hem jag med. Mot mig kom Uf­fe, en gam­mal god vän, och såg ut som om han tänk­te bju­da upp till dans. I stäl­let frå­ga­de han: vill du de­la taxi med mig? Det vil­le jag gär­na, vi bor näm­li­gen näs­tan gran­nar (ifall nå­gon und­rar).

Och den för­svun­na bordska­val­je­ren, vad hän­de med ho­nom? Sva­ret kom föl­jan­de dag när han ring­de upp och frå­ga­de vart jag för­svann. Och se­dan be­kla­ga­de han att han på grund av sin då­li­ga hör­sel in­te ha­de hört ett ord av vad jag ha­de sagt un­der kväl­len!

KA­TA­RI­NA

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.