Lika mustigt som jordnära
■ När Andrej Zvjagintsev i Leviatan (Ryssland 2014) tar sig an det ryska civila samhället – eller rättare sagt avsaknaden av detsamma – vankas det ord och inga visor. En släng av sleven får såväl myndigheter som (lokal)politiker, den ortodoxa kyrkan och dess hantlangare inte att förglömma.
Och för att vi inte ens av misstag ska glömma att det är fråga om en rysk film krökar man så det står härliga till, det vill säga när man inte älskar och hatar eller delar ut örfilar till höger och vänster.
I en liten stad på Kolahalvön, vid Barents hav, möter vi Aleksej Serebryakovs bilmekaniker, änklingen och krigsveteranen som nu lagt sig till med en ny kvinna (Elena Lyadova). I hushållet ingår också en bångstyrig tonåring som förvisso inte alltid drar jämnt med sin styvmor.
Men åtminstone bor man flott – i ett trähus som gått i arv i generationer. Så när stadens borgmästare, en sprit- och matglad buffel, går in för att tvångsinlösa (strand) tomten och låta bygga nytt sätter sig Nikolaj – Kolja oss emellan – på bakhasorna.
För uppbackningen står juristen och vapenbrodern Dimitri (Vladimir Vdovichenkov) som anländer med tåg från Moskva, bara för att sätta hårt mot hårt. Inte för att Roman Madyanovs borgmästare är den som ger sig i första taget.
När Kolja och Dimitri försöker överklaga domstolens utslag slutar det med att den överklagande åker i finkan (som brukligt för att ha äventyrat den allmänna ordningen). ”Dima” för sin del kan räkna med en ofrivillig bilskjuts och ett kok stryk, Lapporörelsen style.
Fast nu är ju Leviatan (med hälsningar till det mytologiska sjöodjuret i Jobs bok) inte blott ett politiskt drama, en byråkratisk mardröm. Det är lika mycket ett personligt drama, filmen där man super så röven hänger och kärleken tar stryk, detta samtidigt som familjer faller sönder och samman.
Bakom knuten väntar en ännu större tragedi, men med det inte sagt att Andrej Zvjagintsev (Förvisningen, Återkomsten) skulle ha blott rynkor i pannan. För samtidigt som tragedin fördjupas lyfter regissören fram idel storslagna miljöer, som för att understryka vilka krafter som man har att göra med.
Det metaforiska och det symboliska är ständigt närvarande, men utan att Zvjagintsev för den skull smygkikar på Tarkovskij et consortes. Slutresultatet är betydligt mera mustigt och jordnära, handgripligt.
Sedan kan man ju tycka att filmen i tredje akten – i ett försök att påvisa den oheliga alliansen mellan de ryska makthavarna och den ortodoxa kyrkan – blir snudd på övertydlig.
Men det oaktat talar vi om en svidande uppgörelse med det sovjetryska arvet. Talande är att ryska kulturministern Vladimir Medinskij tog avstånd från filmen allt medan man i väst var mera medgörliga. De facto var filmen nominerad för en Oscar. Yle Teema 22.00