Den största faran för vår natur

Fanatismen och kunskapsbristen utgör numera den största faran för vår natur. Speciellt nu när dessa två tycks ha tagit makten helt i landet på bekostnad av landsortsbefolkningens utkomstmöjligheter och de traditionella arterna. Det till förmån för främmande, invasiva arter likt kinaskarven och de i fångenskap skapade varg/hundhybriderna som på bara tjugo år i praktiken utrotat den verkliga skogsvargen i praktiskt taget hela Europa. Jag har under ett långt liv kunnat följa denna trista utveckling från det att jag i början av 1960 talet påbörjade mina studier vid universitetets Zoologiska Museum i Helsingfors. Mina fortsatta ageranden internationellt har inte minskat på mina kunskaper utan tvärtom.

Realkunskaper tycks vara mycket farliga för jag har själv fått uppleva en mängd, ibland också mycket hårdhänta försök att tysta ner mig. Detta har dock ännu inte lyckats. Samtidigt har jag fått se hur de världsberömda och synnerligen instruktiva dioramorna vid Zoologiska Museet revs och förstördes. För ett antal år sedan lovordades dessa ännu i universitetets publikationer som mycket värdefulla undervisningsobjekt. Kanske det var därför de måste förstöras?

Samma förstörelse har i sin helhet drabbat Borgå Naturhistoriska Museum som gav en ovärderlig information om speciellt Östra Nylands natur. Nu är museet stängt och så var också den informationskällan borta.

Vi har nu också kommit så långt i vårt land att akademiska titlar används som vapen när man vill tysta ner folk. Detta har jag inte upplevt i andra länder förutom i en mycket mindre grad i Sverige. Bara en magistergrad eller en filosofie doktorsgrad nämns så förväntas den eventuella opponenten falla i hänförelse och tiga oberoende av titelbärarens realkunskaper.

Den kinesiska fiskeskarven är ett otroligt exempel på hur kunskapsbristen nu används av fanatikerna som tagit makten för att omöjliggöra speciellt den finlandssvenska kustbefolkningens traditionella utkomstmöjligheter. Redan på sjuttonhundratalet begrep herrar Linné och Blumenbach att det rörde sig om två olika skarvarter när de beskrev Phalacrocorax carbo och Phalacrocorax sinensis. Dagens kunskaper når tyvärr inte ens mera upp till sjuttonhundratalets nivå trots att det är synnerligen lätt att se skillnaderna i arternas anatomi, biologi och morfologi.

Så länge som det ännu är möjligt bör den utländska och främmande skadefågeln kinaskarven P. sinensis utrotas i vårt land. De genom den uppkomna skadorna är redan för stora. Endast helt okunniga fanatiker och till namnet varande biologer utan realkunskaper kan försvara denna skadefågel. Varför skall mårdhundar, minkar och de bruna råttorna förföljas samtidigt som man skyddar den främmande och mycket skadliga skarven?

Realkunskaper tycks vara mycket farliga ...