NEKROLOG

Kerstin Fried ● Född: 13.2.1926 Död: 18.8.2017

●●Kerstin Hildegard Fried föddes som äldsta barnet av fyra till Helmi och Gustaf Nordman i Kvevlax, där fadern var lärare vid slöjdskolan. Familjen flyttade 1936 till Åbo, där Kerstin började i Åbo svenska samskola. På grund av kriget återvände familjen till Kvevlax och Kerstin

fortsatte sin skolgång i Tammerfors svenska samskola.

Efter studentexamen 1945 började Kerstin studera språk vid Helsingfors universitet. På somrarna skrev hon för tidningen Västra Nyland och Nya Pressen. Hon anställdes senare på Hufvudstadsbladet, där hon arbetade som redaktör på dagboken. Kerstin kan, med sin omtyckta spalt Mat Mode Miljö, räknas till den moderna konsumentupplysningens pionjärer i Svenskfinland.

1951 gifte hon sig med Hansgeorg Fried-Grützmacher, doktor i konstvetenskap. Två barn, Barbara och Susanna, föddes i äktenskapet.

1975 erbjöds hon arbete på kulturavdelningen på Dagens Nyheter i Stockholm. På DN var Kerstin synnerligen aktiv skribent, med ett brett kunnande inom konst- och kulturhistoria. Hon skrev medryckande om arkitektur, trädgårdskonst,

design och hantverk. Kerstins specialinriktning var ändå byggnadsvård. Bland annat uppsökte hon och beskrev i storslagna reportage Sveriges olika landskapshus. Kerstin skrev också flera faktaböcker, till exempel En gång i Sverige, som med sina fotografier av Hans Hammarskiöld beskriver livet, hantverket och byggnaderna i Sveriges bondesamhälle. Hon översatte många faktaböcker från finska till svenska.

Kerstin drabbades av den stora sorgen, då dottern Barbara oväntat avled i en sjukdomsattack 1994. Kerstin fortsatte dock envetet att skriva, reste mycket och gjorde reportage bland annat om byggnadsvård i England.

Efter sin pensionering bidrog Kerstin med frilansreportage i tidningar som Kulturens Värld och Birka.

2006 tilldelades hon Folkting- ets medalj för fortlöpande upplysningsarbete i Sverige om Finland och finlandssvenskarna.

STIG OCH HANS NORDMAN bröder

● Budet om Kerstin Frieds frånfälle kom som en överraskning för mig, då vi helt nyligen hade haft en glad telefonkontakt. När man nått en hög ålder, kan det vara svårt att uppehålla vänskapsband redan av geografiska skäl. Så hade det skett med Kerstin och mig, vi bodde i olika länder, hon i Stockholm och jag i Helsingfors. Därför kunde jag inte stå vid hennes kista vid begravningen.

Vår vänskap började en gång på Hufvudstadsbladet, där Kerstin var anställd. Hon arbetade med konsumentupplysning och samhällsfrågor, jag jobbade för henne som skribent och kolumnist. Då hon fick ett erbjudande att bli Dagens Nyheters skribent förespråkade jag detta erbjudande ivrigt och känner mig därmed något medskyldig till hennes flytt. På DN var hon en omtyckt och anlitad reporter.

Vi har genom åren haft en varm kontakt – jag genom brev och hon per telefon. Trots senare tiders sjukdom och trötthet var hon alltid glad i rösten och uttryckte sin tacksamhet över min korrespondens. Kerstin uppskattade kontakten med Finland, österbottning som hon var. Kontakt höll hon även direkt till Österbotten, där hon hade ett fritidshus, som hon besökte varje sommar.

Kerstin var en av de få vänner jag ännu hade kvar. Därför känns hennes frånfälle som om jag hade förlorat en syster.