”Finlandssvenska skolan är inte tillräckligt jämlik”
Skola Riksdagsledamoten Mikaela Nylander (SFP) frågar sig om de finlandssvenska skolorna ger jämlika förutsättningar för sina elever. Gunilla Holm, professor i pedagogik, varnar för skolor som blir isolerade reservat.
På den finlandssvenska utbildningskonferensen på Hanaholmen i Esbo tar deltagarna an sig frågor som hur dagens skola och elever mår, hur man drar nytta av digitaliseringen, hur man tacklar mobbning och hur man motiverar eleverna till livslångt lärande.
Liliane Kjellman, direktör för svenskspråkig fostran och undervisning i Åbo, tycker att den finlandssvenska skolan mår bra, men ser utrymme för förbättring.
– Skolan är en direkt spegling av resten av samhället och god småbarnspedagogik har ett klart samband med framgångar i skolan.
Det råder alltid brist på pengar och därför efterlyser Kjellman tätare samarbete mellan skolor.
– För tillfället uppfinner vi hjulet i varje kommun, eller i varje lärarrum. Det är ett oerhört slösande av resurser, säger Kjellman.
Autonomin trumfkort
Utbildningsstyrelsens generaldirektör Olli-Pekka Heinonen vill bevara den finländska skolans unika autonomi.
– Vi skiljer oss från alla andra länder i det hänseendet att lärarnas, skolornas och kommunernas autonomi är exceptionellt omfattande. Det har gett goda resultat, men inte lika bra under de senaste åren, säger Heinonen.
Trenden inom vissa kunskapsområden har varit negativ, vilket enligt Heinonen kan justeras på två olika sätt.
– Ett alternativ är att centralisera styrningen och begränsa kommunernas och skolornas påverkningsmöjligheter. Alternativ två är att förstärka skolsamhället som en helhet, vilket är mitt svar, säger Heinonen.
Kraven för att kunna genomföra det senare alternativet är att få med alla kommuner, fördela stödet jämlikt och stärka lärarnas samarbetskraft.
– Lärarnas professionella utveckling har hittills varit ganska individuell, men vi borde förstärka den kollegiala utvecklingen och gemenskapen. Det har inte varit vår styrka, men det är utgångsläget för att kunna förstärka våra lärande miljöer, säger Heinonen.
Heinonen tror alltså på autonomi, men efterlyser starkare ledarskap och gemenskap inom skolorna.
Finlandssvenska pojkar läser sämre
Universitetsforskaren Kari Nissinen använder Pisa-statistik för att belysa finlandssvenska elevers kunskapsnivåer.
– Jag gick med i Pisa-gruppen år 2010, och genast började resultaten sjunka, säger Nissinen och lockar fram publikens skratt.
Enligt statistiken har finlandssvenska elevers matematikkunskaper ökat sedan 2012, i motsats till de finskspråkiga eleverna. Det är i synnerhet flickornas förmågor som har ökat. Läsningen går däremot sämre för båda språkgrupperna och könen, men här är det finskspråkiga flickor som utmärker sig och svenskspråkiga pojkar som får bottennapp.
– Svenskspråkiga pojkars läskunskaper är lägre än medelvärdet för OECD-länderna. Vad beror det här på, undrar Nissinen.
Nissinen påpekar att det finlandssvenska stickprovet är litet, vilket kan förvränga resultaten. Han noterar också enorma regionala skillnader i den finlandssvenska statistiken.
– Huvudstadsregionen är bäst och Österbotten påvisar lägst resultat, men om man bortser från huvudstadsregionen ligger resten av Nyland på nästan samma nivå som Österbotten.
Panelisterna tror att mycket beror på hemmiljön, föräldrarnas utbildningsnivå och familjens ambition. Det påstås ofta att finländska elever trivs sämre i skolan är våra grannländer, men det ser Nissinen främst som en attitydfråga.
– Finnar är alltid mer negativa än våra nordiska grannar. Därför finns det en viss avvikelse i statistiken, säger han.
Ojämlika förutsättningar
Om man inte kommer åt illamåendet i familjerna, finns det inte särskilt mycket som skolor och daghem kan göra. Nylander skulle gärna se ett mer familjecentrerat tillvägagångssätt.
– Lågtröskelmottagningar är ett steg i rätt riktning, men jag är jätteorolig vad landskapsreformen kommer att innebära. Om det är något som vi inte behöver är det fler barriärer. Hur ska vi på riktigt få ett friktionsfritt samarbete mellan kommunernas och landskapens förfärligt krångliga strukturer?
Enligt Nylander har riksdagen ändå aldrig förr fört en lika aktiv diskussion kring småbarnspedagogik som nu.
– Jag tror att nästa regeringsperiod kommer att tala om avgiftsfri småbarnspedagogik, men de ekonomiska utmaningarna kommer att bli oerhört svåra i och med landskapsreformen. Siffrorna ser ganska bra ut, men jag tror inte på dem en sekund. Bilden av landskapsreformen är alltför rosig, säger Nylander.
Enligt henne saknas det politisk insikt och styrning i de större landskapen. Hon uppmanar kommunerna att ha is i hatten särskilt när det kommer till daghemmens gruppstorlek. En annan fråga som hon vill lyfta upp är den finlandssvenska kulturautonomin och språkidentiteten, som föds genom en svenskspråkig skolverksamhet.
– Det är oerhört sensitivt var skolor och daghem finns. Vi måste skapa förutsättningar och nätverk, annars är det lätthänt att tvåspråkiga istället väljer finskt, säger Nylander.
De finlandssvenska skolorna är betydligt mer homogena är finskspråkiga skolor, eftersom invandrare och flyktingar i allmänhet integreras på majoritetsspråket.
– Vi kommer att bli beskyllda för att vara elitistiska. Det handlar inte om att vi inte öppnar dörrar, utan om myndigheternas möjligheter att integrera på svenska. Det här kommer att vändas i mot oss och bli ett politiskt problem, säger Nylander.
Enligt Kjell Herberts, sociolog vid Åbo Akademi, rör människor på sig och mångfalden ökar vad vi än gör. I Kanada är målet lika många invånare som talar främmande språk som andelen fransktalande.
– Vi talar gärna i Finland om tvåspråkighet, men har lite svårare med flerspråkighet. Vi borde bejaka fler är två språk, annars är det stor risk att svenskan råkar illa ut, säger Herberts.
– Därför är det ännu viktigare att introducera integration och kritisk interkulturell verksamhet i våra skolor. Annars blir våra skolor som isolerade reservat, säger Gunilla Holm, professor i pedagogik vid Helsingfors universitet.