En biljett till framtiden
Recension Viitas och Granös verk är laddade med poesi och naturmystik. Paradoxalt nog är de är ordkarga trots att de är sprängfyllda med ord, skriver Camilla Granbacka om tidsslingorna på Forum Box.
●●Veli Granö och Milja Viita Time loops – tidsslingor Galleri Forum Box till 22.10
Då bildkonstnärsparet Veli Granö och Milja Viita skulle isolera sitt hus upptäckte de att det bokstavligen flög ut ord från huset. Massan som blåstes ut ur huset innehöll sönderklippta tidningar och böcker. Abrupta ord föll i händerna på konstnärerna, bland annat ordet Utøya. Deras hus framstod plötsligt som ett makabert dokument av vår tid och dess närhistoria. I utställningen har konstnärerna gjort en stor, poetisk installation med papperstrasslet, samt en video.
Man träder in i galleriutrymmet via ett svart draperi. Väl inne märker man snabbt det teatraliska och scenografiska greppet, det råder sänkt belysning och i bakgrunden hörs stämningsladdade toner samt en kvinnoröst som läser upp upphittade ord. Allt detta för fram känslor och atmosfär. Jag förvandlas ovän- tat till en slags granskande arkeolog, som tycks smyga runt och utforska. Vad vet jag inte, men spännande är det och estetiskt tilltalande. Det karga, forna kyllagret ter sig helt annorlunda än man är van vid. Installationerna och verken baserar sig på genuint hantverk med precision i detaljer och detta gör att Forum Box’ arkitektoniskt vackra utrymmen framstår ännu tydligare.
Rörligt ljus
Förutom den stora gemensamma installationen ställer konstnärerna också skilt ut verk, men allt tycks forma en helhet. Viitas svartvita, tregrenade videoinstallation med hjortar och naturelement, filmade under ett års tid med viltkamera på en motorvägsbro, ter sig grafiskt likt stora teckningar. Viltkameran för fram en annan verklighet, ett slags dold och hemlighetsfylld sida som man kan så att säga granskar i smyg.
Granö visar hängande, uppförstorade fotografier som har färgade glasfyllda hål i sig. Vissa är manipulerade nyhetsbilder. Jag kan ana månen, planeter, men också ett sjunkande skepp med många passagerare. På andra sidan visas en helt annan verklighet med röda och gröna biljardbollar. Man kan i dessa hängande bilder se två sidor eller verkligheter samtidigt. Rörligt ljus strålas igenom hålen och projicerar fram nya bilder på väggarna. Granö leker med vårt seende, vår dimensionsuppfattning och känsla för balans och jämvikt. Han synliggör det ogripbara och presenterar gåtor som aldrig låter sig lösas.
Granö är förutom bildkonstnär också filmregissör. Han slog igenom på nittiotalet med sina dokumentära färgfotografier av folkliga konstnärer samt ensamma samlare i originella miljöer. Att skapa alternativa verkligheter tycks vara återkommande i hans produktion. I sin fotoutställning för två år sedan på Galleri Hippolyte behandlade han människans två sidor och dubbelgångaraspekter.
Både Viitas och Granös verk är laddade med poesi och naturmystik. Paradoxalt nog är de ordkarga trots att de är sprängfyllda med ord. Konstnärerna visar på ett mycket konkret, men framför allt överraskande sätt konstens poetiska sida, eftersom de använder sig av ord i sina verk. Utställningen visar också konstens förmåga att kunna lyfta en över det vardagliga. Jag upplever det som om man plötsligt ges en fribiljett in i framtiden och därifrån kan granska vår tid. Det är en finstämd tidsslinga som känns i hela kroppen.