Vi lever med en lite föråldrad retorik om ’polisstaten’. För vad är längre privat när vi sprider information om oss själva i appar, forum och moln?

Jan-Erik Andelin om underrättelselagen

De som systematiskt och akademiskt forskar i hot mot vår inre säkerhet småler ibland lite över hur terrordåd i Europa ofta för stunden leder till krav på strängare lagar och mera maktmedel. Men eftersom vi trots det fortfarande lever ganska tryggt i välordnade samhällen så går det om, och de här lagarna bereds snart i samma lunk som alla andra.

Också efter det möjligen islamistiskt färgade knivdådet i Åbo kokade diskussionen om den nya underrättelselagen upp till kittelkanten igen. Lagar om utvidgad civilspaning och en hittills oreglerad militärspaning skulle behöva antas som brådskande med 5/6-majoritet utan att vänta till nästa riksdag 2019.

Lagarna skulle gripa in mot grundlagens paragraf 10 om privatlivet. Myndigheterna skulle genom en relativt välordnad juridisk procedur kunna gå in i vår privata sfär, lyssna på teletrafik och läsa datorflöden utan att vi omedelbart skulle få veta om det.

Men brådskan har minskat och efter att remissrundan är klar återkommer riksdagen till lagarna efter jul.

I riksdagen har inga partier direkt motsatt sig en förtydligad underrättelselag. Däremot har flera med Vänsterförbundet i spetsen motsatt sig brådskan.

Med modern it blir intrången i vårt privatliv enklare att göra – för vem som helst. Många argumenterar att myndigheter åtminstone av princip borde komma åt våra data precis som både företag, hackare och brottslingar redan gör.

Vi lever däremot med ett lite föråldrat begrepp om ”polisstaten”. Det kommer från tidsåldrar och regimer där polisen var en makt som agerade i hemlighet och vars mål och arbetsmetoder var okända och kusliga.

Det är svårt att se det så i dag. Polisen framstår ju mera som en relativt populär serviceorganisation och som en del av välfärdsstaten. Den hanterar sina skyldigheter och rättigheter kundorienterat och professionellt – eller får det åtminstone pr-mässigt att se ut så i mysmajarealityn på tv.

För några årtionden sedan kunde en torgkamera på när-tv (webcam säger vi i dag) föranleda en väldig ”storebror ser dig”debatt. På den tiden kunde också nästan alla dataregister, till skillnad från papperskartotek, befaras vara märkliga maktverktyg.

Men det ledde till att vi också fick en datalagstiftning, dataombud, obligatoriska registerbeskrivningar och tydliga regler om hur man inte fick använda den nya teknologin.

Ju mera vi vet att det går att spionera på oss, desto mer återhållsamma vore det naturligt att vara. Att låsa om oss, att kryptera det vi skriver, skickar, sparar.

Men så är det inte alls. Tvärtom sprider vi information om oss själva i appar, forum och moln. Illvilliga grannar, meningsmotståndare, konkurrenter, företag, reklammakare, brottslingar och myndigheter kan se vad vi anser, vad vi köper, var vi rör oss och var våra barn går i skola.

Precis som testförare och kirurger kännetecknas av god motorik mellan syn och hand så är vår tankebana också synnerligen kort till att googla det vi undrar eller till att berätta det vi tänker i någon chatt.

Så vad är längre privat – ett begrepp som har utvecklats först under de senaste knappt 200 åren? Den snabba it-utvecklingen ställer också det på ända. Vi skyddar oss inte för att få ha våra innersta hemligheter i fred, utan för att se till att datorn och telefonen inte ska sluta funka.

Underrättelselagarna borde få ta sin rejäla tid i riksdagen. Våra myndigheter behöver uppdaterade legala ramar både för att teknologin utvecklas och för att de globala hoten därmed tar sig nya former, kanaler och verktyg. De nordiska länderna, Tyskland, Nederländerna och Schweiz har också fått nya lagar.

Men vi behöver också få tänka igenom vad vi gör. Våra säkerhetsmyndigheter säger att inte enbart internationell terrorism eller kriminalitet är ett stort hot mot vår trygghet – utan att också det att en del av vår egen befolkning marginaliseras och mår dåligt.

Tio procent av finländarna drabbas av två tredjedelar av alla otrygghetsincidenter – vilket ofta leder till att de själva bidrar till ytterligare stök, störningar och brott.

Det antyder att spaning till förmån för den allmänna tryggheten också i stor utsträckning kan riktas mot vår egen befolkning. Mot människor som då inte bara känner sig utanför, utan också påpassade och kollade.

Inför den samhällsspiral det kan leda till behöver vi också tid att tänka efter.