Fran­cos skug­ga vi­lar tungt över Ka­ta­lo­ni­en­k­ri­sen

För­tryc­ket som rik­ta­des mot Ka­ta­lo­ni­en un­der ge­ne­ral Fran­ci­sco Fran­cos fy­ra de­cen­ni­er vid mak­ten an­vänds fli­tigt som slag­trä av ka­ta­lans­ka se­pa­ra­tis­ter. – Sam­ti­digt gör re­ge­ring­en själv­mål ge­nom po­lis­våld. Si­tu­a­tio­nen är myc­ket olyck­lig, sä­ger Spa­ni­en­ex­pe

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - Lig­ger det någon­ting i det? TO­BI­AS PET­TERS­SON to­bi­as.pet­ters­son@ksf­me­dia.fi

Pa­ral­lel­ler till Fran­ci­sco Fran­cos hö­ger­dik­ta­tur har hag­lat tätt un­der den es­ka­le­ran­de Ka­ta­lo­ni­en­k­ri­sen, i syn­ner­het då po­li­sen tog till våld för att stop­pa den om­strid­da ka­ta­lans­ka folk­om­röst­ning­en i bör­jan av ok­to­ber.

– Po­lis­bru­ta­li­te­ten var ett själv­mål från re­ge­ring­ens si­da. Se­pa­ra­tis­ter­na var in­te se­na med att jäm­fö­ra vål­det med för­tryc­ket un­der Fran­cos mi­li­tär­sty­re. Det är en tan­ke­fi­gur som av historiska skäl har stark re­so­nans bland många ka­ta­la­ner, sä­ger Niklas Brem­berg, fors­ka­re vid Utri­kes­po­li­tis­ka in­sti­tu­tet i Sve­ri­ge.

Ge­ne­ral Fran­ci­sco Fran­co tog mak­ten i Spa­ni­en 1939 ef­ter ett blo­digt in­bör­des­krig som kostade uppe­mot en halv mil­jon män­ni­skor li­vet. Kri­get, bland an­nat skild­rat i Er­nest He­ming­ways. Kloc­kan kläm­tar för dig, var ett slags ge­ne­ral­re­pe­ti­tion in­för and­ra världs­kri­get. Fran­co fick av­gö­ran­de mi­li­tärt stöd av Adolf Hit­ler och Be­ni­to Mus­soli­ni.

Au­to­no­min ut­plå­nas

Fran­co blev en­väl­dig stats­chef med ti­teln El Cau­dil­lo (Le­da­ren). Han lyc­ka­des hål­la Spa­ni­en ut­an­för världs­kri­get sam­ti­digt som han kon­so­li­de­ra­de sin makt. Ka­ta­lo­ni­en och dess hu­vud­stad Bar­ce­lo­na ha­de un­der in­bör­des­kri­get va­rit ett av de re­pu­bli­kans­ka re­ge­rings­styr­kor­nas sista fäs­ten mot Fran­cos trup­per. Därför be­straf­fa­des ka­ta­la­ner­na hårt un­der Fran­cos dik­ta­tur.

Fran­co av­skaf­fa­de Ka­ta­lo­ni­ens au­to­no­mi, för­bjöd det ka­ta­lans­ka språ­ket och ka­ta­lans­ka sym­bo­ler. Sam­ti­digt be­drevs sys­te­ma­tisk klapp­jakt på po­li­tis­ka mot­stån­da­re. Över 100 000 per­so­ner för­kla­ra­des sak­na­de. Ho­mo­sex­u­el­la fängs­la­des som ett led i så kal­la­de ”sä­ker­het­s­och kor­ri­ge­rings­åt­gär­der”.

Den ex­plo­si­va ri­va­li­te­ten mel­lan

fot­bollsla­gen FC Bar­ce­lo­na och Re­al Madrid bott­nar i Fran­co­ti­dens mot­sätt­ning­ar. Re­al Madrid var Fran­cos och na­tio­na­lis­mens lag, me­dan FC Bar­ce­lo­na kom att sym­bo­li­se­ra det ka­ta­lans­ka mot­stån­det. På sta­di­on kun­de ka­ta­lans­ka flag­gor fort­fa­ran­de va­ja. De bå­da la­gens mark­nads­fö­rings­av­del­ning­ar har in­te för­sum­mat att slå mynt på den hi­sto­riskt ro­ta­de an­ta­go­nis­men.

Ef­ter Fran­cos död 1975 åter­in­för­des de­mo­kra­ti i Spa­ni­en. Ka­ta­lo­ni­en vå­ter­fick sin au­to­no­ma ställning ef­ter hår­da för­hand­ling­ar med re­ge­ring­en i Madrid. Men så­ren ef­ter näs­tan 40 år av dik­ta­tur lä­ker in­te i en hand­vänd­ning. Am­ne­sti­la­gar för brott be­gång­na un­der Fran­cos re­gim med­för­de till ex­em­pel att tu­sen­tals mord för­blev oupp­kla­ra­de.

Eu­rokri­sen in­ne­bar en ny vänd­ning mot star­ka­re ka­ta­lansk se­pa­ra­tism då Ka­ta­lo­ni­en – tra­di­tio­nellt en re­gi­on som bi­dra­git starkt till stats­kas­san – in­te fick det lån man be­gär­de av Madrid.

Un­der den på­gåen­de hös­ten har mot­sätt­ning­ar­na dri­vits till sin spets. Ka­ta­lans­ka se­pa­ra­tis­ter be­skyl­ler re­ge­ring­en i Madrid för auk­to­ri­tär politik i Fran­cos an­da.

– En del ka­ta­lans­ka grup­pe­ring­ar ska­par ett nar­ra­tiv om att den spans­ka de­mo­kra­tin ald­rig rik­tigt blev ge­nom­förd, att Fran­co­ti­dens ide­al le­ver kvar i sta­tens struk­tu­rer och i re­ge­rings­par­ti­et Par­ti­do Po­pu­lar, sä­ger Niklas Brem­berg.

– När den spans­ka sta­ten om­vand­la­des och de­mo­kra­ti­se­ra­des ef­ter Fran­co­ti­den så ha­de den nya kon­sti­tu­tio­nen nog ett brett stöd i Ka­ta­lo­ni­en. Ing­en för­ne­kar el­ler för­sö­ker re­la­ti­vi­se­ra Fran­co­ti­dens brott. Men det är pro­ble­ma­tiskt att man an­vän­der Fran­cos för­tryck för att rätt­fär­di­ga nu­ti­da po­li­tis­ka pro­jekt och av­le­gi­ti­me­ra var­je för­sök att för­hand­la med Spa­ni­en. Är man av åsik­ten att det fort­fa­ran­de finns fran­kis­tis­ka struk­tu­rer bor­de man väl sna­ra­re job­ba för att för­bätt­ra de­mo­kra­tin och åt­gär­da pro­ble­men.

Hur slu­tar kri­sen?

– Det är svårt att bry­ta död­lä­get, för Madrid kan in­te för­hand­la om ka­ta­lansk själv­stän­dig­het på de pre­mis­ser som re­gi­onpre­si­den­ten Car­les Puig­de­mont stäl­ler upp. Det kan sluta med att den ka­ta­lans­ka re­ge­ring­en fal­ler och ny­val ut­ly­ses. På läng­re sikt kan man kanske in­te ute­slu­ta en le­gal folk­om­röst­ning om ka­ta­lansk själv­stän­dig­het.

Käl­lor: FNB-ar­kiv, Na­tio­na­len­cyk­lo­pe­din

FO­TO: EPA-AR­KIV

KA­TA­LANS­KA FäR­GER. Fot­bolls­klub­ben FC Bar­ce­lo­na blev en sym­bol för det ka­ta­lans­ka mot­stån­det mot Fran­co, en tra­di­tion vars spår ock­så syns i dag. FC Bar­ce­lo­nas mitt­back Ge­rard Piqué med­de­la­de ny­li­gen att den spans­ka re­ge­ring­ens age­ran­de kan tvinga ho­nom att sluta i lands­la­get.

FO­TO: EPA-AR­KIV

”EL CAU­DIL­LO”. Ge­ne­ral Fran­ci­sco Fran­co tog mak­ten i Spa­ni­en ef­ter in­bör­des­kri­get och re­ge­ra­de än­da fram till sin död. Hans mi­li­tär­sty­re var auk­to­ri­tärt, na­tio­na­lis­tiskt och cen­tre­rat kring kon­ser­va­tiv ka­to­li­cism.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.