Korruptionen kväver friheten i Kirgizistan
Kirgizistan är det enda landet i Centralasien där valresultatet aldrig är klara på förhand. När landet nu går till presidentval på söndag är spänningen stor. Samtidigt har den samhällsutvecklingen gått bakåt – korruptionen har inte minskat utan förvärrats
Det rasslar i majsfälten. Stjälkarna är så höga att man knappt ser korna som rör sig mellan dem.
Över fälten svävar silhuetten av en rovfågel. Elegant vilar den på luftströmmarna medan den spanar efter sitt byte.
Några hundra meter bort rider Osman Satkejev runt och inspekterar flocken. Det är han som äger djuren, drygt hundra oxar och ett tjugotal mjölkkor. De betar fritt, som all boskap i Kirgizistan där man inte har några inhägnader utan vallar sina djur till häst. Sju anställda tar hand om boskapen, men Osman Satkejev kör också själv nästan dagligen ut till gården som ligger ett trettiotal kilometer utanför Bisjkek. Han lever på att sälja kött till restauranger och partihandlare. En liten del går på export till grannlandet Kazakstan.
– Kirgizistan producerar det billigaste köttet i Centralasien. Men de flesta gårdar är så små att det aldrig går att utveckla produktionen. Vi stampar på stället, säger han.
Detsamma kunde sägas om den politiska utvecklingen. Å ena sidan är Kirgizistan Centralasiens demokratiska undantag – det enda landet i regionen som håller fria val. På söndag är det presidentval och resultatet är inte känt på förhand, något som skiljer kirgiziska val från alla andra val i grannskapet.
Å andra sidan är Kirgizistan vid det här laget så genomkorrumperat att det är svårt att tala om en fungerande demokrati. På tjugosex år sedan Sovjetunionens fall har landet skuldsatt sig upp över öronen, samtidigt som rättssystemet inte har stärkts utan försvagats. Kirgizistan styrs i praktiken av en ny postsovjetisk överklass, bestående av korrupta statsanställda och skrupelfria affärsmän som bägge betraktar staten som sin personliga kassako.
– Det spelar ingen roll vad man ska göra – begrava en anhörig, föda ett barn, skaffa ett pass. Man måste alltid ha en personlig relation till tjänstemannen eller läkaren för att få någonting gjort. Och utgångspunkten är alltid att man måste betala för det, säger Osman Satkejev.
Uppslitande konflikter
Både år 2005 och 2010 skakades Kirgizistan av revolutioner där tusentals människor gjorde uppror mot det korrupta styret. År 2010 ledde det till etniska sammandrabbningar mellan kirgizer och uzbeker i Osj.
Det är bevisligen svårt för en kir- gizisk ledare att göra sig till diktator. Men att etablera en fungerande rättsstat och institutioner verkar vara ännu svårare.
– Vi har godkänt lagar om administrativa processer men tjänstemännen känner inte ens till dem. Vilket beslut som helst kan återkallas om en ledande tjänsteman besluter sig för det, säger Nurlan Sadykov. Han leder tankesmedjan Institute of Constitutional Policy i Bisjkek.
De senaste valen i Kirgizistan har i princip godkänts av OSSE som fria och rättvisa, även om valprocedurer alltjämt är bristfälliga. Inför årets val konstaterar Sadykov att det fria ordet är betydligt mer kringskuret än tidigare. Sittande president Almazbek Atambajev har på senare tid dragit ett flertal journalister inför rätta för smädelse och en av de största oberoende tidningarna, Vetjernyj Bisjkek, har en ny regeringsvänlig ägare. Den tidigare, oberoende ägaren tvingades bort, enligt Nurlan Sadykov med olagliga metoder.
Det finns två huvudkandidater (av elva) i söndagens presidentval: Ömürbek Babanov och Sooronbai Jeembekov. Jeembekov är sittande och Babanov före detta premiärminister, en post där innehavarna byts ut i snabb takt i Kirgizistan. Babanov är den som synligast för kampanj, vilket delvis har att göra med att han har den största personliga förmögenheten. Både Bisjkek och landets andra stad Osj är översållade med hans gigantiska plakat. Han är känd för att ha grundat sin rikedom genom att med olagliga metoder kapa andras företag – men för många unga väljare uppfattar honom som dynamisk och karismatisk.
Jeembekov är socialdemokraternas kandidat och från samma parti som sittande president Almazbek Atambajev. Han har den administrativa makten bakom sig men klarar sig sämre i debatter än Babanov. Han talar heller inte ryska särskilt bra, något som det ryskspråkiga väljarsegmentet i synnerhet i Bisjkek betraktar som obildat.
Atambajev avgår i enlighet med
konstitutionen efter en sexårsperiod som Kirgizistans president. Under sin presidentperiod har han ingått en tullunion med Ryssland och samtidigt fört en passiv politik när det gäller reformer.
I parlamentet i Bisjkek träffar jag Irina Karamusjkina, socialdemokratisk folkvald. Hon hoppas att den politiskt lugna period som Kirgizistan har varit inne i sedan 2010 fortsätter.
– Vi behöver konsolidera landet, inte experimentera. Vi har fortfarande en svag stat, vi är skuldsatta och vi har problem med tilltagande krav av religiösa grupper på att staten ska anpassa sig till islam – trots att Kirgizistan är en sekulär stat, konstaterar hon.
Av alla presidentkandidater är det troligen oberoende Talaatbek Masadykov som är bäst insatt i problemen med global islamism. Han har arbetat i över femton år som FN-rådgivare i Afghanistan. HBL träffar honom på hans kampanjkontor i centrala Bisjkek.
– Dagens Kirgizistan är inte vad jag skulle kalla en demokrati. Snarare en anarki. Vi har korruption överallt och samtidigt problem med radikala islamistiska strömningar, säger han.
Eftersom Kirgizistan har svårt att stå på egna ben är en av de stora valfrågorna i vilken riktning man ska samarbeta. Sooronbai Jeembekov anses vara arabvänlig, medan Ömürbek Babanov, som äger en cementfabrik i Perm, betraktas som en prorysk kandidat. Talaatbek Masadykov anser att Kirgizistan ska samarbeta ”med alla” – men säger att man säkerhetsmässigt inte klarar sig utan Ryssland.
– När det gäller hotet från islamismen i Afghanistan är det Ryssland som är vår starkaste allierade. Det beror på att Ryssland har ett direkt intresse i frågan. Våra säkerhetsproblem är deras säkerhetsproblem, säger han till HBL.
Valet engagerar
Även om Kirgizistan inte kan kalllas en fungerande demokrati finns det en sak som skiljer landet från de flesta övriga postsovjetiska halv- och heldiktaturer: valdebatten är reell. Den engagerar människor på ett sätt som är ovanligt i postsovjetiska samhällen.
Hemma i Bisjkek diskuterar Osman Satkejev och hustrun Gulnara Duisjenova dagligen vem de ska rösta på.
– Vi tittar dagligen på valdebatterna på tv. Sedan debatterar vi kvällarna i ända om vilken kandidat som var bäst, säger Gulnara.
– Hela familjen röstar på Sooronbai Dzjembekov. Det har jag bestämt, meddelar hennes man.
– Tala för dig själv. Jag tänker rösta på Babanov, svarar Gulnara och vänder sig till mig:
– Ibland bråkar vi så mycket om politik att jag kastar fjärrkontrollen på honom.