Krig som förevändning

Konsertrecension Det där med att Helsingfors kammarkörs konsert skulle ha haft något med första världskriget att göra framstod egentligen som ganska långsökt.

●●Helsingfors kammarkör Musik av Perttu Haapanen, Eugene Birman, Patiparn Jaiampan, Antti Auvinen. Dirigent Nils Schweckendiek. Klang-konsertserien, Musikhuset, Camerata 16.10.

■ Visst, konserten gick under rubriken Ekon av krig och med textutdrag ur både Kullervo och första världskrigets krigsförklaringar kunde man skönja både krigiska och mera pacifistiska strömningar. Ändå var det körmusiken, som abstraherad absolut musik, som var allra intressantast att iaktta.

Perttu Haapanens (f. 1972) kändaste stycke är Ladies’ Room (2007) där fenomenala Helena Juntunen töjde och tänjde på stämbanden och uttrycksmöjligheterna i alla tänkbara riktningar. För alla som hört verket är det som om Haapanen seglar i bekanta farvatten i körverket Kullervo Clusters (2010/2016), skrivet på beställning av Tokyos filharmoniska kör. Men till skillnad från soloverket får nu hela kören – eller åtminstone de tongivande stämledarna – sjunga, kvittra, kvida, yla, viska och väsnas. Speciellt kommer man att lystra till sopranen Mirjam Solomons pipiga kvidanden eller tenoren David Hackstons gormanden. Det spelar faktiskt ingen roll om man förstår finska eller inte när texten är dekonstruerad till bara ljudkonst.

Helsingfors kammarkör har också tidigare samarbetat med amerikanen Eugene Birman (s. 1987) när man uruppförde operan State of the Union i USA i fjol. Körverket Lamentations var tveklöst kvällens mest rofyllda stycke. Särskilt intressant var att höra hur vissa välklingande rena ackord – durtreklanger! – användes sparsamt, bara i några sekunder, innan de grusades med mikrointervaller och suddades ut till att bli oigenkännliga. Som om man för en kort stund skymtade något okänt, som lika snabbt försvann. Intressant var också att iaktta hur två sopraner sjöng upprepade långa toner på ett halvt tonstegs avstånd från varandra, med kolliderande övertoner som följd. Till slut utmynnar stycket i något som påminner om Arvo Pärt, där enkelheten och upprepningarna blir starkast kvar i minnet.

Thailändaren Patiparn Jaikampan (f. 1991) vann den av HKK arrangerade Einojuhani Rautavaara-kompositionstävlingen 2016, och i det nya verket Death Could Drop from the Dark använder han två texter om döden från 1915 och 1917, av Isaac Rosenberg och John McCrae. Här var det häftigaste det rytmiska stampandet och klappandet som han använder synnerligen effektfullt, medan den profillösa sången kändes mindre inspirerande, främst för att den aldrig fick luft under vingarna.

Också det nya verket av Antti Auvinen (f. 1974) kan uppfattas som en uppföljare till ett av körens tidigare fruktbara samarbeten; för operan Autuus (Salighet 2015), uruppförd av HKK och Defunensemble, belönades Auvinen med Teostopriset 2016. I Obviously Foreign Infantry är texten dekonstruerad till stavelsestadiet och det förefaller ganska ovidkommande vad den egentligen handlar om. Det uppnosiga tilltalet går det ändå inte att ta miste på.

Helsingfors kammarkör och Nils Schweckendiek förverkligade allt säkert och skickligt.