Farans år i Finland var farliga på riktigt
Åren efter kriget brukar i Finland kallas för farans år och professor Kimmo Rentola säger att det finns fog för namnet. Han nämner årsskiftet 1949– 1950 som ett exempel.
– Det var en överraskning hur långt gångna förberedelserna för påtryckningsåtgärder var i Sovjetunionen. Man planerade bland annat flygblad, säger Kimmo Rentola.
Planen var att skicka sovjetfientliga flygblad till de borgerliga partiernas ledare. Samma flygblad skulle därefter skickas till ”demokratiska aktörer” som sedan skulle ha överlämnat dem till Sovjetunionens ambassad i Helsingfors.
Efter det skulle Sovjetunionens ambassadör ha meddelat president J.K. Paasikivi att fientliga flygblad spritts i Helsingfors och att en motståndsrörelse i Finland planerade en statskupp.
I skrämselsyfte planerade man även att sprida ryktet att Sovjetunionen kommer att kräva att de krigsansvariga överlämnas.
Uppgifterna ingår i den nyutkomna boken Varjo Suomen yllä–Stalinin salaiset kansiot (fritt översatt: Skugga över Finland – Stalins hemliga dokument). Utöver Rentola är boken skriven av pro- fessorerna Ohto Manninen och Timo Vihavainen samt vice direktör Sergej Zhuravljov vid Rysslands vetenskapliga akademi.
Boken ger även mer information om nattfrosten hösten 1958. Då utsågs Karl-August Fagerholms regering som bestod av SDP, Agrarförbundet, SFP, Finska folkpartiet och Samlingspartiet. Däremot lämnades DFFF (Demokratiska förbundet för Finlands folk) som vann valet 1958 i opposition.
Regeringskoalitionen kom som en överraskning för Sovjetunionen. Situationen visar enligt Rentola att Sovjetunionens utrikespolitiska ledning överskattat sitt inflytande i Finland.
– Man trodde att läget var under kontroll. När det visade sig att det blir en mycket oönskad regering i Finland blev reaktionen stark.
Rentola säger att man i Ryssland var orolig över att mista greppet om Finland.
–Det visade sig att Kekkonens makt vid den tiden ännu inte var speciellt stark. Kekkonen kunde på sätt och vis inte uppfylla Sovjetunionens förhoppningar.
Krisstämning
Urho Kekkonen hade meddelat Agrarförbundet att Fagerholms regering inte motsvarade hans önskemål. Partiets regeringsvilja visar enligt Rentola att Kekkonen inte hade full kontroll över det egna partiet.
– V.J. Sukselainen ville själv bli president efter Kekkonen och försökte undergräva presidenten. Johannes Virolainen stödde inte heller Kekkonen speciellt ivrigt.
Sovjetunionens mål var ända från början att fälla Fagerholms regering. Ambassadör Viktor Lebedev, som redan tidigare hamnat i onåd i Moskva, kallades hem och handelskontakterna frystes. Den ursprungliga tanken var att kalla hem ambassadören utan att meddela om det och på så vis lämna ett hot hängande i luften.
Även Kekkonen ville fälla Fagerholms regering och var enligt Rentola villig att diskutera metoderna även med ryssarna.
– Kekkonen verkar uppenbarligen ha kommit med tanken om att meddela att ambassadören kallats hem, men att inte utse någon efterträdare. Det skulle skapa större krisstämning och sända regeringen budskapet att det nu går verkligt dåligt, säger Kimmo Rentola.