Slumrande toner kring Nord Stream 2
●●Det var Dagens Nyheters reporter Mikael Holmström som på Hanating i måndags ställde den ursprungliga frågan om hur olika syn på vissa frågor kan ställa gränser för samarbetet. Hur man förhåller sig till ett gemensamt försvar inom EU är ett exempel. Nord Stream 2 ett annat.
När jag efteråt bad Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist närmare kommentera vilken inverkan skillnaderna kan ha ville han inte ge sig in på spekulationer.
– Vi går ju framåt, steg för steg. Men det är alldeles klart att i slutändan måste alla vara överens, annars är det ingen idé med det här, sade Hultqvist.
I Finland står hela den utrikespolitiska ledningen bakom EU:s ambition att bygga upp ett eget försvar när maktdynamiken i det nya EU ändras i och med att Storbritannien lämnar unionen.
Här ingår givetvis de ”mjuka” delarna, beredskapen för att tackla cyber- och hybridhot.
De utgör den lättare biten, inte till innehåll och komplexitet, men politiskt. Svårare blir det när man ska diskutera andra delar beredskap.
De största utmaningarna ur Finlands och Sveriges perspektiv är att både Nato och EU befinner sig i turbulens, sade Björn Fägersten, programchef vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm.
Brexit kan leda till att EU blir en vassare – om man ser Storbritannien som en bromsfaktor – men också mer sårbar säkerhetspolitisk aktör.
Men på grund av turbulensen inom Nato och EU ser Fägersten ett ökat behov av koalitioner mellan likasinnade och där har Storbritannien fortfarande en viktig roll i Europa. Fägersten ser molnen torna upp sig vid Sveriges horisont. De bilaterala men lösa avtalen mellan Sverige och Storbritannien och andra länder kan skapa problem.
– Det kan uppstå en situation där nationella intressen kan tvinga Sverige att välja mellan enighet inom EU eller bilaterala relationer, sade Fägersten.
En dylik situation tvingar sannolikt också Finland att välja om den gemensamma linjen med Sverige ska hålla.
Men det finns också en annan och mer aktuell skiljelinje mellan Finland och Sverige när det gäller säkerhetspolitik. I grunden handlar det om energiförsörjningen, inklusive gasledningen Nord Stream 2 där Finland och Sverige befinner sig på diametralt olika linjer.
Finland håller envist fast vid att Nord Stream 2 är enbart en miljöfråga medan frågan i Sverige i högsta grad handlar om säkerhet och försvar.
Att man i Sverige inte alls förstår Finlands sätt att tänka när det gäller Nord Stream 2 betonades också i paneldiskussionerna i måndags.
Sverige har infört begränsningar för Nord Stream 2 av försvarspolitiska skäl, i Danmark förbereder man en lag som i framtiden kommer att göra liknande projekt omöjliga. Finland står ensamt med skygglapparna på.
EU motsätter sig ett ökat beroende av rysk gas medan Tyskland har varit en primus motor för Nord Stream-projektet. Detta är säkert en av orsakerna till att Tysklands president Frank-Walter Steinmeier i onsdags reste på arbetsbesök till Moskva. Steinmeier hör till de EU-politiker som likt president Sauli Niinistö har varit mån om de bilaterala relationerna med Ryssland. En stor del av den importerade gasen i Tyskland kommer redan nu från Ryssland och för Finlands ekonomi är Ryssland viktigt.
●●Och hur står det till med solidariteten? Det var en fråga som togs upp av Teija Tiilikainen, direktör för Utrikespolitiska institutet i Helsingfors. Tiilikainen avsåg närmast solidariteten inom EU och nämnde Greklandskrisen och flyktingarna som exempel.
Till detta kunde man lägga enskilda EU-medlemmars ansvar för utvecklingen i Ukraina, ett av EU:s prioriterade grannområden. Men Ukraina nämndes inte.
Minskavtalet finns till pappers men är i praktiken dött och begravt. Det verkar som om Ryssland skulle avvakta. För när Nord Stream 2 väl har kört i gång och den ryska gasen inte längre behöver transporteras via Ukraina förlorar den EU-vänliga regimen i Kiev en stor del av intäkterna i statsbudgeten. Sämre ekonomi betyder sämre tider för folket och ökat missnöje i en redan från tidigare svag stat som försöker knäa sig fram. Och en chans för Moskva och separatisterna att ta över kontrollen i hela landet utan vapen, med ekonomiska morötter.
Är det fortfarande någon som på allvar tror att ekonomi inte kan användas som utrikespolitiskt verktyg, det må sedan gälla gasledningar, kärnkraftverk eller handel?