1947 på finska och nazister på våra gator

●●På torsdagen hade jag glädjen att återse den svenska författaren Elisabeth Åsbrink, som jag intervjuade för vår Bokextra 2016 i Göteborg i fjol.

Åsbrinks besök på bokmässan i Helsingfors föranleddes av att den finska översättningen av hennes fjolårsbok 1947 just utkommit på finska (övers. Sanna Manninen, Siltala).

Åsbrink hade två uppträdanden som hade varit värda prime time och en mycket större publik än den hon fick, inknölad i schemat sent på torsdag eftermiddag och kväll. Och det var alltså inte min insats som intervjuare på de bägge scenerna som var det omistliga, utan Åsbrinks ärende, framfört i långa, vackra hela meningar, så där som bara genuint bildade rikssvenskar kan. (När jag skriver detta noterar jag att min stavningskontroll inte vet vad rikssvenskar är, men ni som läser detta vet det nog.)

Vi talade naturligtvis om boken 1947 som är ett förunderligt mångsidigt och elegant porträtt av ett år då mycket fick sin början – begrepp som The New Look (Christian Dior), jihad i dess nuvarande bemärkelse (Hassan Al-Banna) och folkmord (Raphael Lemkin) för att nämna några exempel. Då fick också Lord Mountbatten uppdraget att överse separationen mellan Indien och Pakistan efter att Storbritannien avstått från sin koloni, ”Juvelen i kronan”. En process som Mountbatten senare sammanfattade med orden ”I fucked it up”.

1947 var också ett toppår för nativiteten i Finland, påpekade Åsbrinks finska förläggare – så än hinner en och annan 70-åring få boken i födelsedagspresent eller julklapp om ni handlar raskt. (Den svenska kan ni beställa på nätet, dumt nog fanns den inte till salu i Akademens monter på mässan.)

Elisabeth Åsbrink är nyvald ordförande för svenska PEN. Jag frågade henne vilka faror som hotar yttrandefriheten här hemma i Norden, där vi är vana att snarare bekymra oss för resten av världen:

– Vi måste göra åklagare och polismyndigheter uppmärksamma på de hot från politiska extremister som i dag riktas till exempel på sociala medier mot offentliga personer som författare, journalister eller de som sitter på offentliga positioner. De utgör också ett hot mot yttrandefriheten eftersom de leder till att allt flera blir rädda och börjar idka självcensur, sade hon.

Vi talade också om Elisabeth Åsbrinks bok från 2009, Smärtpunkten: Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander, som inom kort utges i nyutgåva Sverige. För att man i dag mer än någonsin behöver diskutera politiskt våld, ideologiskt motiverad brottslighet och radikalisering på ett eftertänksamt, mångsidigt och lugnt sätt, säger Åsbrink själv.

När tre nynazister – en av dem på rymmen från anstalten Österåker – efter ett bankrån 1999 mördade två polismän i Malexander och alla tre fälldes för medgärningsmannaskap, fanns ännu ingen stor beredskap att förstå den ideologiska dimensionen av deras brottsliga bana, eller den ideologiskt organiserade brottslighetens egenart.

Om svenskarna i dag tycker sig behöva en repetition av hur man bedömer högerextremistiska våldsdåd och hot, så vad ska man då tro om oss här i Finland? Bland ledarna för Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Tammerfors för en vecka sedan fanns mannen som dömdes för grov misshandel på Stationsplatsen i Helsingfors i fjol. Han är nu på fri fot för att han överklagat sin dom. (Jimi Karttunen – som fick gärningsmannens så kallade hoppspark mot bröstet efter att han spottat på marken framför NMR-demonstranternas fötter, föll, slog huvudet och dog en vecka senare av skallskadan – är fortfarande död.)

Trots den centrala roll som en känd våldsbrottsling spelade i NMR:s demonstration i Tammerfors ett år efter tragedin på Stationsplatsen, verkade flera stora finska medier (kvällstidningarna bland dem) mycket mera inställda på att misskreditera motdemonstranterna än på att problematisera detta.

På det lilla pluskontot kan noteras att det stora flertalet motdemonstranter i Tammerfors var mycket fredliga och laglydiga. Och att motdemonstrationen var något större än Nordiska motståndsrörelsens.