Vår förs­ta pri­ma pri­ma­don­na i op­ti­mal in­ram­ning

Det är svårt att tän­ka sig en fin­ländsk per­son som är me­ra värd en ope­ra än Ai­no Ack­té. Ope­ran om hen­ne änt­li­gen fick sin ur­pre­miär – i Nyslott.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - OPE­RA ●●Ai­no Ack­té MATS LILJEROOS

Mu­sik: Ilk­ka Ku­u­sisto. Li­bret­to: Pent­ti Sa­vo­lai­nen & Ju­ha Kan­do­lin. Dra­ma­tur­gi: Mar­ti­na Roos. Re­gi: Ju­u­lia Ta­po­la. Mu­si­ka­lisk led­ning: Jo­nas Ran­ni­la. Ko­re­o­gra­fi: Eli­na Or­pa­na. Sce­no­gra­fi och dräk­ter: An­ne Pel­to­nen. I rol­ler­na: Pä­i­vi Pyl­vänä­i­nen, Joo­nas Asi­ka­i­nen, Anu On­tro­nen, Heikki Ha­li­nen, Ju­ha Ko­ti­lai­nen, m.fl. Ur­pre­miär i Sa­von­lin­na­sa­len 27.10.

Ibland blir all­ting rätt fast det blev fel. Var­för Na­tio­na­lo­pe­ran för sex år se­dan val­de att läg­ga en ope­ra de själ­va be­ställt på hyl­lan lär vi ald­rig få en ut­töm­man­de för­kla­ring till och kanske spe­lar det hel­ler ing­en roll. Vad som spe­lar en roll är att Ilk­ka Ku­u­sistos Ai­no Ack­té-ope­ra nu fick sitt urupp­fö­ran­de i Nyslott i en nä­ra nog op­ti­mal in­ram­ning.

Det är svårt att tän­ka sig en fin­ländsk per­son som är me­ra värd en ope­ra än Ai­no Ack­té. Vår förs­ta in­ter­na­tio­nel­la ope­ra­stjär­na och en av sin tids me­ga­di­vor – typ Ka­ri­ta Mat­ti­la i ku­bik – men även grun­da­re av In­hems­ka ope­ran (se­der­me­ra Na­tio­na­lo­pe­ran) samt Nyslott­fest­spe­len och, vil­ket man in­te all­tid kom­mer ihåg, li­bret­tist till Ju­ha, som tack va­re Aar­re Me­ri­kan­to och Le­e­vi Ma­de­to­ja kom att re­sul­te­ra i två av de bäs­ta fin­länds­ka ope­ror­na nå­gon­sin.

Den­na aspekt, liksom att Ack­té all­ra först er­bjöd li­bret­tot åt sin go­de vän Si­be­li­us, lyf­tes in­tres­sant nog in­te fram i Pent­ti Sa­vo­lai­nens och Ju­ha Kan­do­lins li­bret­to – dra­ma­tur­giskt uppif­fat av Mar­ti­na Roos och funk­tio­nellt om än tra­di­tio­nellt re­gis­se­rat av Ju­u­lia Ta­po­la – som i öv­rigt re­la­tivt nog­samt följ­de vår hjäl­tin­nas väg från ton­års­löf­te till röst­lig fö­re­det­ting.

Kro­no­lo­gisk ka­val­kad

Kro­no­lo­gis­ka ka­val­ka­der av det­ta slag är i all­mänt bå­de frag­men­ta­ris­ka och långtrå­ki­ga. Ett sätt att kring­gå pro­ble­met är att lå­ta den åld­ran­de hu­vud­per­so­nen tän­ka till­ba­ka på sitt liv och det gjor­de hon även nu, i säll­skap av sin dot­ter Glo­ry – en vo­kalt och vi­su­ellt im­po­ne­ran­de Anu On­tro­nen, som även gjor­de mam­ma Em­my – men av nå­gon an­led­ning först i slu­tet.

Så blev det än­då en småt­rist ge­nom­gång av liv och le­ver­ne, även om sto­ryn lyf­te i and­ra ak­ten när man tog sig vis­sa fri­he­ter och svens­kan fick en roll i um­gäng­et – för­u­tom Os­kar Me­ri­kan­to (Ja­ri Pyl­vä­i­nen) och Ed­vard Fa­zer (Timo Turu­nen) även förs­te ma­ken Heikki Ren­vall (Heikki Ha­li­nen) och, in­te minst, Al­bert Edel­felt (Joo­nas Asi­ka­i­nen) – på ett sätt som, med god vil­ja, kan upp­fat­tas som en nog så ak­tu­ell brand­fack­la.

Edel­felts och Ack­tés re­la­tion är för­stås av spe­ci­ellt in­tres­se. Var de ett par el­ler ej? Vem vet, men onek­li­gen är Edel­felts be­röm­da por­trätt från Pa­ris 1901 en öm akt i sig och visst lå­ter det gri­pan­de slu­tet oss för­stå att Al­bert må­hän­da än­då var Ai­nos livs sto­ra kär­lek. I öv­rigt är det tunn­sått med verk­ligt hjärt­kni­pan­de sce­ner i ett li­bret­to, som fram­står som in­for­ma­tivt men säl­lan emo­tio­nellt el­ler dra­ma­tiskt ut­ma­nan­de.

Edel­felts och Ack­tés re­la­tion är för­stås av spe­ci­ellt in­tres­se. Var de ett par el­ler ej?

Lätt­smält pa­stisch

Det gäl­ler i och för sig även Ilk­ka Ku­u­sistos pa­sti­schar­tat lätt­smäl­ta mu­sik, som allt­för of­ta väl­jer de själv­klart lätt­han­ter­li­ga lös­ning­ar­na fram­om de kre­a­tivt pro­ble­ma­ti­se­ran­de och som trots sin i sig tro­vär­di­ga be­red­vil­lig­het att tän­ja sig åt de fles­ta sti­lis­tis­ka håll in­te säl­lan än­då känns onö­digt för­ut­säg­bar. Den väx­er dock i and­ra ak­ten för att i slut­sce­nen gri­pa tag på ett spon­tant en­ga­ge­ran­de sätt, som man ba­ra öns­kar ha­de in­fun­nit sig ti­di­ga­re.

Det för sym­fo­nior­kes­ter skriv­na ori­gi­na­let har ar­ran­ge­rats kon­ge­ni­alt för kam­ma­ren­semb­le av Mat­ti Mak­ko­nen och vo­kal­lin­jer­na är över­lag tack­sam­ma. Vi no­te­rar i de övri­ga rol­ler­na Ni­all Cho­rell som en dråp­lig Pa­ri­so­pe­ra­chef, Ju­ha Ko­ti­lai­nen som en välar­ti­ku­le­rad pe­da­gog Du­ver­noy och, in­te minst, Pä­i­vi Pyl­vänä­i­nen som en tro­vär­dig pri­ma pri­ma­don­na. Pyl­vänä­i­nen in­te ba­ra sjung­er som en full­fjäd­rad så­dan, hon har där­till en sce­nisk när­va­ro som knap­past läm­nar nå­gon obe­rörd.

Upp­sätt­ning­ens störs­ta styr­ka är än­då att den är för­verk­li­gad me­delst mesta­dels unga, så­väl ama­törsom pro­fes­sio­nel­la lo­ka­la kraf­ter. Så är till ex­em­pel sce­no­gra­fin och dräk­ter­na kre­e­ra­de in­om ra­men för den lo­ka­la yr­kes­ut­bild­ning­en och bå­de kö­ren och or­kes­tern – för­tjänst­fullt di­ri­ge­ra­de av Jo­nas Ran­ni­la – är från or­ten. Det­ta är med and­ra ord folko­pe­ra av bäs­ta slag och visst var det här och i den­na form som det än­då var me­ning­en att histo­ri­en om Ai­no Ack­té skul­le be­rät­tas. Ai­no Ack­té-ope­ran vi­sas den 12 och 13 no­vem­ber på Alex­an­derste­a­tern i Helsing­fors. I Nyslott ges ope­ran ännu den­na sön­dag kloc­kan 15 samt den 3 de­cem­ber.

FOTO: KUWAAMO SAMPO LUUKKAINEN

SOPRANEN OCH ACKOMPANJATöREN. Ai­no Ack­té (Pä­i­vi Pyl­vä­i­nä­i­nen) och Os­kar Me­ri­kan­to (Ja­ri Pyl­vä­i­nen) i be­råd att er­öv­ra värl­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.