#Metoo anno 1910 – läs uppropet och HBL:s gubbiga svar
Unga flickor som utsätts för sexualbrott är själva oskyldiga till sin olycka. Fokusera i stället på förövaren. Poängen i Finska Kvinnoförbundets upprop från 1910 påminner om #Metoo 2017.
#Metoo-kampanjen har de senaste veckorna aktualiserat frågan om hur skammen kan förflyttas från offret till förövaren. Frågeställningen är gammal, visar en titt i HBL:s arkiv. Metoo:s genomslag må vara av aldrig tidigare skådad magnitud, men dagens feminister kan i alla fall inte beskylla sina anmödrar för att inte ha försökt.
Till exempel försökte Finsk Kvinnoförening aktualisera frågan i en insändare riktad ”Till Finlands tidningsredaktioner”, den 16 april 1910:
”Hvarför nämnes den oskyldiges namn, då notiser i tidningarna ingå om sedlighetsbrott mot minderåriga flickor? Dessa barn äro ju icke själfa skyldiga till sin olycka och dock utsättas vanligtvis deras alla namn, oftast äfven faderns namn och yrke, hvaremot den skyldiges namn oftast är okändt. Hvilka ledsamheter och förödmjukelser denna oförvållade offentlighet medför åt de beklagansvärda och deras föräldrar är själffallet. Dessutom torde fruktan för fortsatt offentlighet mången gång afhålla föräldrar från att draga saken inför rätta.
Finsk Kvinnoförening vågar därför vända sig till vårt lands alla tidningsredaktioner med vördsam anhållan, att de, vid omnämnandet af sedlighetsbrott mot minderåriga flickor icke skulle offentliggöra deras, ej heller deras föräldrars namn. Likaså vid redogörelser öfver rättegångar som föranleds af sådana brott. Må den skyldiges namn i bägge fallen nämnas, om det är kändt, men må den oskyldigas namn icke publiceras! Måtte tidningspressen betrakta det som en hederssak, att åtminstone i denna ringa mån skydda dessa olyckliga barn.”
Redaktionen svarar
I dag ter sig Finsk Kvinnoförenings ”vördsamma anhållan” som minst sagt rimlig. Det är säkert bra att påminna sig om att dagspressen överlag inte var så nogräknad vid den här tiden. Allt från namn på självmördare till annonser för knark och grova personangrepp kunde publiceras. I dag skulle utgivarna ha blivit prickade av Opinionsnämnden för massmedier om inte varje dag, så varje vecka.
Ändå är det svårt att inte häpna över tidningens högdragna svar:
Vill till ofvanstående endast påpeka att den vackra om ock något öfverdrivna égard (hänsyn red.anm) som i ofvanstående finner uttryck, praktiskt icke gärna låter sig iakttagas. Ty en tidningsrelation om ett begånget brott kan vid fall af ofvannämnd art, likasom i många andra, genom den spridning af kännedomen om brottets detaljer som därigenom åstadkommes i väsentlig mån bidraga till den brottsliges upptäckande. (...) Det vore därför föga på sin plats att hemlighålla den genom brottet drabbades namn eller bostad, hvilket endast skulle vålla uppkomsten af en mängd gissningar och rykten, som åter i sin tur kunde vålla ännu mer ondt än det som redan skett. Att, såsom, insändarinnorna synes antaga, offren för brotten och deras familjer genom att deras namn bli kända skulle skadas i sitt medborgerliga anseende är väl dock att förutsätta ett alltför outvecklat rättsmedvetande och en alltför låg moralisk ståndpunkt hos allmänheten.
Tidningens svar tillskrivs kort och gott ”Red”. Riktigt säker kan man inte vara men det är väl dock ett föga vågat antagande att ofvannämnda redaktör var af manligt kön.