Tårarna rinner alltjämt
■ Filmen om Esbjörn Svensson, pianisten och förgrundsgestalten i en av 2000-talets största jazztrior, E.S.T. är här.
I filmen av David Tarrodi handlar det inte först och främst om att verbalisera eller analysera trions musik, utan snarare vill man genom intervjuer med föräldrarna, syskonen, änkan, barnen och medmusikerna teckna ett porträtt av mannen Esbjörn, vem han var och framför allt hurdan han var.
Enligt den här berättelsen kom Esbjörn från en vanlig Svenssonfamilj i en vanlig svensk småstad, även om han var lika originell som förnamnet. I tidig ålder lyssnade han intresserat på när mamman spelade på familjens piano och snart började han själv ta efter. Under skolåren retade han gallfeber på sina syskon genom att börja öva från tidig morgon redan innan han gick till skolan. Enligt medmusikerna var han enträgen och målmedveten. Enligt mamman var han alltid noga med detaljer- na. Han ville gå på djupet, oberoende av om det handlade om djurens särarter, utformningen av stjärnhimlen eller pianots obegränsade möjligheter.
I en tid när många pop- och rockartister sade sig ta intryck av jazz, sade Svenssons hjärta att han först och främst ville spela jazz även om han kunde låta sig influeras av pop och rock. Senare sade han otaliga gånger att han bara ville spela musik. Punkt slut.
I vanliga fall får man ta uttalanden av diverse skivbolagsdirektörer och managers med en nypa salt. Men i det här fallet är det onekligen intressant att höra när ACT-direktören Siegfried Loch förklarar vad som gör en musiker stor: För det första krävs att man kan hantverket, för det andra att man utvecklar ett eget musikaliskt språk, för det tredje att man vill nå ut till människors hjärtan. I Esbjörn Svensson förenades dessa tre egenskaper. Loch påminner också om att många jazzmusiker är förträffliga utövare, men inte nödvändigtvis briljanta kompositörer. Styrkan menar han låg i Svenssons kompositioner.
Medmusikerna, basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström minns hur stort steget var när trion första gången blev erbju- den spelningar på större arenor. Å ena sidan ville man stanna kvar i de intima klubbmiljöerna, å andra sidan ville man ut i världen på samma sätt som man alltid hade velat. Enligt managern Burkhard Hopper behövde han bara öppna dörrarna för trion. Under sin sista turné sålde trion slut Barbican i London två kvällar i rad och turnerade med över trettio spelningar i USA, på ett sätt som var få europeiska musiker förunnat. Trion nådde en publik långt utanför jazzcirklarna och höll på att bli ett av de riktigt stora namnen inom jazzen, menar Hopper.
Bit för bit närmar sig filmen den tragiska drunkningsolyckan som avslutade Esbjörn Svenssons liv och karriär 2008, i en ålder av bara 44 år. Det gick lika abrupt som för Jan Johansson 1968. Osökt går tankarna också till en av kollegan Iiro Rantalas vackraste hyllningslåtar, Tears for Esbjörn. Trots att filmen i stort sett är fri från tårar är det som om tårarna fortfarande rann till Esbjörns minne.
Dokumentären har svensk text. Yle Teema lördag 20.00