Ett socialt Europa är ett Europa i arbete

Företagen i de nordiska EU-länderna är starka anhängare av det europeiska samarbetet. Den fria rörligheten och frihandeln i EU är grundförutsättningar för välstånd och välfärd. Företagen har som jobbskapare en nyckelroll i EU-ländernas ständiga strävan att skapa bättre sociala förhållanden för sina medborgare. Kopplingen mellan människor i arbete och ett lands sociala välstånd kan inte nog betonas. Ett socialt Europa är ett Europa i arbete.

Men inom EU finns nu en oro för de nationalistiska och protektionistiska strömningar som inte ser fördelarna med samarbetet, en oro som pockar på att övergå i handling. EU:s ledare vill mer påtagligt öka sammanhållningen inom EU-länderna, och ett uttryck för det är att man vill åstadkomma ett mer socialt Europa genom centrala regleringar. Det är här det finns anledning att vara kritisk.

EU:s sociala dimension är mycket viktig för oss alla. Toppmötet för ”rättvisa villkor och tillväxt” i Göteborg på fredagen blir betydelsefullt därför att vi där får tillfälle att tala om hur EU-samarbetet på detta område ska utvecklas. Det är Sveriges statsminister Stefan Löfven som tillsammans med EUkommissionens ordförande Jean-Claude Juncker bjudit in stats- och regeringschefer från EU:s medlemsländer för att dryfta gemensamma utmaningar och prioriteringar i utvecklingen av våra arbetsmarknader och välfärdssystem.

Kärnfrågan inom det sociala området är ganska enkel: Ska EU ses som ett enda land eller som den union EU faktiskt är?

Vår övertygelse är att utvecklingen måste utgå från varje medlemslands förutsättningar, traditioner och behov. Europas mångfald är en konkurrensfördel som måste utnyttjas bättre. Men vi måste börja i rätt ände, att företagen har förutsättningar för att skapa arbeten. Det är så vi skapar ett socialt Europa.

På EU-nivå har frågorna om ett socialt Europa redan lämnat diskussionsstadiet. Före årsskiftet vill EU-kommissionen att EU-parlamentet och ministerrådet kan enas om en så kallad social pelare med 20 principer och rättigheter. I ministerrådet antogs pelaren nyligen. Men det var först efter hårt arbete från flera länder som pelartexten ändrades så att det nu tydligt framgår att kommissionen ska respektera de enskilda medlemsländernas olikheter i förutsättningar och lösningar. Detta är ett exempel på den vaksamhet som krävs från de länder som värnar det nationella självbestämmandet.

Kommissionen hävdar att den sociala pelaren inte ska vara rättsligt bindande. Men faktum är att den redan genererar lagförslag på flera områden som berör företag eller arbetsgivare. Ett av dessa är upplysningsdirektivet. Här vill kommissionen förändra direktivet till att föreskriva minimivillkor, vilket gör det till ett anställningsskyddsdirektiv. Det ska även reglera arbetstagarbegreppet samt formen för rättsmedel och kompensation, det senare något helt nytt i EU-sammanhang. Här tas inte hänsyn till att förutsättningarna ser helt olika ut mellan medlemsländerna.

Vi menar att kommissionen driver de sociala frågorna från fel ände. Nivå och innehåll i den sociala välfärden tillhör kärnan i det som varje medlemsland förväntas erbjuda sina medborgare. Om delar av det bestäms på EU-nivå, medan det är medlemslandet som måste leverera, är risken stor att spänningarna ökar både inom EU och mellan medlemsländerna. Det utmanar också vår nordiska arbetsmarknadsmodell där arbetsmarknadens parter själva tar ansvar för och löser de frågor som rör relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Vägen till ”rättvisa jobb och tillväxt” och vartefter bättre arbets- och levnadsförhållanden för medborgarna kan bara gå genom ekonomisk utveckling, jobb, handel och tillväxt. I vår globaliserade värld måste EU ge förutsättningar för medlemsländer, medborgare och företag att hävda sig i en allt skarpare internationell konkurrens. Det är bara genom att undanröja hinder för företagsamma människor och konkurrenskraftiga företag som EU kan vara en positiv drivkraft för ett fortsatt hållbart välstånd för alla sina medborgare.