Inhemska sånger från tre sekel
Kaija Saariahos uruppförda Pentti Saarikoski-sånger för osökt tankarna till hennes senaste opera.
Konsert Liedkonsert Anu Komsi med vänner Medverkande Pia Värri, piano, Taavi Oramo, klarinett och sång, Heta Aho, flöjt. Sibelius, Saariaho, Schubert, Launis, Rautavaara, Aho, Aljabieff. Sellosalen 28.11.
Nej, det var inte det goda syftet (hembygdsföreningens väl) som fick mig att söka mig till Alberga för koloratursopranen Anu Komsis recital i tisdags, men nog programmet och de utlovade uruppförandena av både Kaija Saariahos och Heta Ahos sånger.
Helsingfors festspel och Komsi utförde i början av 2000-talet en bragd när man beställde hela högen nya sånger till texter av Eino Leino, som senare också gavs ut på skiva (Alba 2007). Då föddes bland annat Kaija Saariahos Leinosånger som senare också orkestrerades.
När nu tre Saariahosånger till texter av Pentti Saarikoski framfördes – två för första gången – var det framför allt intressant att iaktta hur Saariahos liedestetik har förändrats. Om uttrycket i Leinosångerna var sparsmakat men raffinerat, är musiken i Saarikoskisångerna betydligt mera hetlevrat; tankarna går osökt till den musikaliska värld som Saariaho presenterade i sin senaste operaOnly the sound remains: Intensiva trillar och ett överraskande snabbt och häftigt uttryck präglar Luonnon kasvot (2013). Stor dramatik och desperation tränger fram i Jokaisella on tämänsä. Den ultimata stillheten infinner sig i Kaikki tämä. Pianosatsen är också hela tiden intresseväckande, då betrodda liedpartnern Pia Värri får spela både på och inuti flygeln.
Heta Aho är sedan tidigare bättre känd som flöjtist än tonsättare. Under konserten trädde hon fram i båda rollerna. Tonsättningen av Helvi Hämäläinens skrämmande text om krig, hovar och död ur Sukupolveni unta (1987) var slagkraftig. Aho har sinne för både melodik och harmonik och helt uppenbart hade hon tilltalats av Komsiröstens stora omfång.
Om de inledande Sibeliussångerna Höstkväll och Jubal lät en aning ansträngda, klingade den romantiska, skönt flytande Kullervos vaggsång ur Armas Launis (1884–1959) Kullervoopera utomordentligt fint på både finska och franska. Det här var i hög grad en familjetillställning och sonen Taavi Oramo bistod med klarinettrepliker i SchubertsDer Hirt auf dem Felsen och en andra sångstämma i RautaavarasAlmanacka för två, där fyra texter om årstiderna på fyra språk tonsatts för två röster.
Komsi är inte i första hand känd som liedsångare, men har flera goda egenskaper som gör henne intressant att lyssna på: musikalisk intelligens, utvecklad förståelse för musikaliska funktioner, absolut renhet, suverän träffsäkerhet, programmässig uppfinningsrikedom och så vidare.
På något sätt kom alla dessa egenskaper nästan bäst till sin rätt i det stycke av (obskyr) rysk koloraturrepertoar som konsertprogrammet den här gången avslutades med: Alexander Aljabieffs (1787–1851) Näktergalen, där Heta Aho förgyllde helheten med sina flöjtrepliker.