En äventyrlig intrig räcker inte
■ Med sina påkostade och proffsiga produktioner brukar SVT:s julkalendrar vara något att se fram emot, för små liksom för stora.
Att föräldragenerationen har något att se fram emot också i år har manusförfattarna och regissörerna Oskar Mellander och Tord Danielsson redan signalerat: Med Jakten på tidskristallen har de velat hedra filmerna från sin uppväxt på åttiotalet, och den referensramen torde de dela med många som i dag har barn.
Och visst: redan titelns typsnitt påminner starkt om Tillbaka till framtiden, medan ett och annat redan i det första avsnittet leder tankarna till allt från Jurassic Park till Stjärnornas krig – men också till senare klassiker som Harry Potter och Sagan om ringen.
Framför allt Stjärnornas krig är en så uppenbar inspirationskälla att vissa saker är rena pasti- schen: roboten Gorbi är närbesläktad med R2D2 och den framlidne Rikard Wolffs roll är snarlik Darth Vader inte bara till utseendet – han har också en son som heter Lucas och är ovillig att gå över till den onda sidan. Jo tack, vi fattar. Ni vill göra Stranger Things på svenska.
I berättelsens centrum står i alla fall tre barn: tuffingen Asrin (Monna Orraryd), tekniknörden Lima (Naima Palmaer) och den ängsliga Max (Vincent Wettergren), komplett mobbningsoffer med astmainhalatorn hängande runt halsen. I det inledande avsnittet blir de upphämtade med helikopter och flugna till den prestigefyllda internatskolan Framtidsakademin. Där visar det sig att deras uppgift är att rädda världen – själva tiden är på väg att stanna den 23 december – under ledning av den halvknäppa professorn Siv Styregaard (Eva Rydberg).
I fallet Styregaard är det svårt att inte associera till fjolårets – lyckade – julkalender Selmas saga, där Johan Ulveson briljerade i en liknande roll som stollig vetenskapsman, med ombytligt humör, fixa idéer och vissa blinda fläckar beträffande det slags människor som kallas ”barn”.
Och visst är det fräscht att ge en typisk mansroll som denna till en kvinna. Också barnrollerna är utmejslade med en normutmanande baktanke.
Problemet är att bygget inte riktigt håller på manusnivå. Castingteamet har, som vanligt i julkalendersammanhang, hittat precis rätt barn för rollerna och Rydberg gör vad hon kan. Men råmaterialet känns på tok för tunt, en julkalender behöver mer än en äventyrlig intrig. De som ska rädda världen/ julen behöver personliga drivkrafter, hemligheter, motiv och genuina bakgrundshistorier. Klangbotten. Visst antyds och planteras ett och annat, men i det här avseendet är huvudpersonerna såpass schematiska att man inte riktigt förmår engagera sig i dem. Där Johan Ulveson hade en bakgrundshistoria som man anade redan i början, verkar Rydbergs tokiga professor inte vara mycket mer än just tokig. Säkert kommer vi att ”få veta mer” om henne småningom, liksom också om barnen.
Men åtminstone sett till de sex första avsnitten är Jakten på tidskristallen en rad spännings- och slapstick-scener, med en betänklig brist på egen berättarglädje. Lite mer än så här ska det nypa i hjärtat. SVT1/Barnkanalen 8.15, repris 19.45, SVT Play