”Att prata om saker var för losers”
Henrik har jobbat på att komma ifrån sitt våldsamma beteende i femton år, och processen pågår fortfarande. – Det är ett stort jobb då en man i övre medelåldern lär sig färdigheter som han borde ha lärt sig i tonåren, säger han.
”Våld har alltid varit ett sätt för mig att ge uttryck för känslor som besvikelse, sorg eller ilska. Det var så vi gjorde i mitt barndomshem – vi slogs och så gick vi vidare. Att prata om saker var för losers. Mina bröder slogs, pappa slogs.
Det fysiska våldet har alltid hängt ihop med också verbalt våld. Själv upplevde jag som barn det verbala våldet som värre, det var svårare att skydda sig mot. Och det verbala våldet ledde sedan ofta vidare till fysiskt våld. Själv har jag skrikit, slagit och gått till handgripligheter, och samma mönster fortsatte som vuxen. Då det var som värst kunde jag bli våldsam minst en gång i veckan, ibland oftare.
Då barnen var små kunde jag ta i dem hårt och höja rösten om de gjorde något misstag eller fel. Jag tyckte det var tråkigt men berättigat, att det var en del av uppfostran.
För femton år sedan hände något som fick mig att söka hjälp för mitt beteende, och sedan dess har jag regelbundet fått samtalsstöd. Polisen hämtade mig då i hemmet, jag var full och arg och tyckte det var överdrivet, men blev tvungen att övernatta i en poliscell. Redan ett par år tidigare hade en poliskonstapel som var bekant från grannskapet gett mig ett visitkort med kontaktuppgifter till det våldsförebyggande arbetet vid Lyömätön Linja, i samband med att polisen larmats till hemmet. Den här gången, för femton år sedan, var samme poliskonstapel där igen. Han gav mig samma tips igen, samma visitkort med kontaktuppgifter.
Då jag blev utsläppt ur poliscellen följande morgon gick jag till jobbet, och på lunchrasten gick jag raka vägen till Lyömätön Linja. Det var framför allt den allde- les outhärdliga skammen som fick mig att söka hjälp. Men också den här poliskonstapelns budskap om att det finns hopp, att det inte alltid behöver vara så här, och hans sätt att förhålla sig – att han såg mig och inte dömde.
Då jag först sökte hjälp tvivlade jag – att prata var ju för losers. Men genom terapin har jag lärt mig prata och borra i det som har varit och hur det har blivit. Nu har jag inte varit våldsam på flera år.
Redan innan jag sökte hjälp hade jag läst psykologisk litteratur och försökt hitta en lösning på mitt beteende den vägen. Men det var först då jag sökte hjälp som jag fick den erfarenhet som hjälpte mig vidare. Det behövdes en annan människa som lyssnade då jag berättade hemska saker, och som ändå inte avvisade mig utan accepterade mig. På det sättet blev svårigheterna att kontrollera känslor ett
problem jag kunde möta och jobba med, och inte något att förneka och förtränga. Känslan av att bli accepterad var av stor betydelse.
Numera grälar min fru och jag ordentligt bara några gånger om året, och bara verbalt. Hon vågar skrika tillbaka och kan lita på att hon inte behöver gå på tå runt mig. Oftast är det jag som söker försoning först, jag vet att det med min historia inte lönar sig att börja ruva på oförrätter. Då ökar trycket. Det gäller att inte ge utrymme för våldet, för visst finns möjligheten alltid där att det kommer upp till ytan igen.
En viktig sak är att jag blivit mer självständig. Jag är inte så beroende av min frus godkännande och fastnar inte lika lätt i saker hon säger. Jag kan acceptera att vi tycker olika eller gör olika saker. Jag är en separat och självständig person.
En aha-upplevelse har också varit att jag lärt mig att jag har rätt att sörja för det som varit. Att jobba med de här sakerna har varit mycket känslofyllt, och också väldigt belönande. Men det är ett stort jobb då en man i övre medelåldern lär sig färdigheter som han borde ha lärt sig i tonåren. Jag tycker inte att jag är en ond människa. Jag har handlat enligt ett inlärt beteendemönster, men det går att lära sig att handla annorlunda.
Genom att jag lyckats ändra mitt beteende har mina söner fått andra verktyg för att uttrycka sig än jag själv fick som barn. De vågar vara sig själva och kan släppa fram sina känslor och prata om dem. Då känslorna kommer ska man vara fri att visa dem, och bli accepterad i alla fall.
Numera går jag bara några gånger per år hos min terapeut, och det hjälper mig att hålla kursen. Det är ett slags reningsprocess. Utan den vet jag inte hur jag skulle klara mig. Rädslan för att tappa kontrollen och bli våldsam igen finns alltid där, underliggande, och så kommer det säkert alltid att vara. Sinnet är som magsäcken – det som kommer in kommer i sinom tid också ut.”