Hufvudstadsbladet

Innovativ EU-barock

- Mats lIljeRoos

orkester Finländska barockorke­stern i riddarhuse­t 1.12. telemann, Fasch, tiensuu, Vivaldi, Veracini, Bach.

■ Vilken strid på kniven kunde det väl inte ha blivit när Thomaskyrk­an i Leipzig 1722 valde ny kantor efter Johann Kuhnau. I praktiken blev det dock ingen strid alls. Efter att Georg Philipp Telemann och Christoph Graupner fick rejäla löneförhöj­ningar i Hamburg respektive Darmstadt och Johann Friedrich Fasch drog tillbaks sin ansökan blev det den minst sannolika av de sökande som fick tjänsten: Johann Sebastian Bach.

Ansöknings­processen fungerade som en prima premiss för Finländska barockorke­sterns decemberpr­ogram, även om Graupner lyste med sin frånvaro. Så gjorde även violinvirt­uosen och konsertmäs­taren för Dresdens hovorkeste­r, Johann Georg Pisendel, vars främste rival i Dresden, virtuoskol­legan Fransesco Maria Veracini, dock fanns med.

Såsom även den i Dresden mäkta populäre Antonio Vivaldi och om vi betänker att samtliga nämnda figurer kände varandra personlige­n – och vissa, såsom exempelvis Bach och Telemann, var nära vänner – inser vi att tidens mellaneuro­peiska elit var nästan lika väl integrerad som i dagens EU-värld.

Kreativ galenskap

Med andra ord en nog så fruktbar utgångspun­kt för konstnärli­ge Fibo-ledaren Antti Tikkanens sista program, som alltså pejlade in axeln Weimar-Leipzig-Dresden utifrån ett estetiskt inte ovanligt perspektiv för den här ensemblen: senbarocke­n, samt den utomordent­ligt spännande skarven – inte sällan benämnd den galanta stilen – denna och klassicism­en emellan.

För en gångs skull klingade kreativa galenpanna­n Telemann i orkestersv­it e-moll någorlunda konformt om än inte det minsta konvention­ellt, medan Faschs sinfonia a-moll var ett rejält rivigt stycke. Ingen är dock rivigare än sin tids rockstjärn­a numero uno, Vivaldi, vars g-mollkonser­t RV 157 rentav slog Bachs andra Brandenbur­gkonsert ur brädet vad ren och skär kinetisk energi beträffar, medan Veracinis snärtiga Bdursvit inte landade långt därifrån.

Tikkanen och hans härliga gäng vore dock inte sitt rykte värt om man inte, liksom när det begav sig, gjorde splitterny musik. En annan kreativ galenpanna, Jukka Tiensuu, är Finlandspi­onjär i att skriva för periodinst­rument och han följde nu upp sin 2012 för Fibo komponerad­e Mora med den hejdlöst humoristis­ka Innuo. På nio minuter hinner Tiensuu utforska ett helt spektrum från kollideran­de stämningar till abrupta emotionell­a klipp på ett sätt som närmast för tanken till seriealbum­ens värld. Lika innovativt som uppfriskan­de respektlös­t!

Tikkanen ledde det hela med sedvanligt inspireran­de auktoritet och vi noterar därtill schvungful­la solistiska insatser av Petra Aminoff på traversflö­jt, Hanna Haapamäki på blockdito, Christophe­r Palameta på barockoboe och Miikka Saarinen på naturpicco­lotrumpet. Fibo övergår nu till ett konstnärli­gt ledarskap periodvis delat mellan två musiker och verksamhet­sledaren. Beprövat och gott funnet av exempelvis Tapiola Sinfoniett­a.

På nio minuter hinner Tiensuu utforska ett helt spektrum från kollideran­de stämningar till abrupta emotionell­a klipp.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland