Innovativ EU-barock
orkester Finländska barockorkestern i riddarhuset 1.12. telemann, Fasch, tiensuu, Vivaldi, Veracini, Bach.
■ Vilken strid på kniven kunde det väl inte ha blivit när Thomaskyrkan i Leipzig 1722 valde ny kantor efter Johann Kuhnau. I praktiken blev det dock ingen strid alls. Efter att Georg Philipp Telemann och Christoph Graupner fick rejäla löneförhöjningar i Hamburg respektive Darmstadt och Johann Friedrich Fasch drog tillbaks sin ansökan blev det den minst sannolika av de sökande som fick tjänsten: Johann Sebastian Bach.
Ansökningsprocessen fungerade som en prima premiss för Finländska barockorkesterns decemberprogram, även om Graupner lyste med sin frånvaro. Så gjorde även violinvirtuosen och konsertmästaren för Dresdens hovorkester, Johann Georg Pisendel, vars främste rival i Dresden, virtuoskollegan Fransesco Maria Veracini, dock fanns med.
Såsom även den i Dresden mäkta populäre Antonio Vivaldi och om vi betänker att samtliga nämnda figurer kände varandra personligen – och vissa, såsom exempelvis Bach och Telemann, var nära vänner – inser vi att tidens mellaneuropeiska elit var nästan lika väl integrerad som i dagens EU-värld.
Kreativ galenskap
Med andra ord en nog så fruktbar utgångspunkt för konstnärlige Fibo-ledaren Antti Tikkanens sista program, som alltså pejlade in axeln Weimar-Leipzig-Dresden utifrån ett estetiskt inte ovanligt perspektiv för den här ensemblen: senbarocken, samt den utomordentligt spännande skarven – inte sällan benämnd den galanta stilen – denna och klassicismen emellan.
För en gångs skull klingade kreativa galenpannan Telemann i orkestersvit e-moll någorlunda konformt om än inte det minsta konventionellt, medan Faschs sinfonia a-moll var ett rejält rivigt stycke. Ingen är dock rivigare än sin tids rockstjärna numero uno, Vivaldi, vars g-mollkonsert RV 157 rentav slog Bachs andra Brandenburgkonsert ur brädet vad ren och skär kinetisk energi beträffar, medan Veracinis snärtiga Bdursvit inte landade långt därifrån.
Tikkanen och hans härliga gäng vore dock inte sitt rykte värt om man inte, liksom när det begav sig, gjorde splitterny musik. En annan kreativ galenpanna, Jukka Tiensuu, är Finlandspionjär i att skriva för periodinstrument och han följde nu upp sin 2012 för Fibo komponerade Mora med den hejdlöst humoristiska Innuo. På nio minuter hinner Tiensuu utforska ett helt spektrum från kolliderande stämningar till abrupta emotionella klipp på ett sätt som närmast för tanken till seriealbumens värld. Lika innovativt som uppfriskande respektlöst!
Tikkanen ledde det hela med sedvanligt inspirerande auktoritet och vi noterar därtill schvungfulla solistiska insatser av Petra Aminoff på traversflöjt, Hanna Haapamäki på blockdito, Christopher Palameta på barockoboe och Miikka Saarinen på naturpiccolotrumpet. Fibo övergår nu till ett konstnärligt ledarskap periodvis delat mellan två musiker och verksamhetsledaren. Beprövat och gott funnet av exempelvis Tapiola Sinfonietta.
På nio minuter hinner Tiensuu utforska ett helt spektrum från kolliderande stämningar till abrupta emotionella klipp.