Skogen – den är vi
Historiens snabba kast har ibland drabbat Finland hårt, ibland gynnat oss. Härskare har kommit och gått, större och mindre tyranner. Men en sak har varit bestående genom alla århundraden – skogen. Skogen gav oss skydd, utkomst och välstånd. Utan skog, ing
I dag är den här: Finlands hundraårsdag och finalen i den megaserie ”Så formades Finland” som HBL har publicerat under det gångna året. Finalplatsen i seriens rangordning tas av skogen.
Och vad hade inte vi och Finland varit utan skogen? Vi gjorde oss rika på tjäran, vi lärde svenskarna och norrmännen svedjebrännandets konst, vi byggde träskepp som förde oss ut i världen, vi kokade massa av den och blev åter snäppet rikare. I dag ger skogen inte bara råvara till industrin, utan är också en investering i hälsa. Samtidigt tvistar forskarna om hur skogen ska skötas för att också i framtiden inneha rollen som vårt gröna guld.
Mera om skogstemat på sidorna 32–41.
Det var ganska lätt att hålla med professor Nils Erik Villstrand när jag frågade honom vad som varit det allra viktigaste för Finland. Nämn en händelse, ett skeende, ett fenomen eller en härskare, bad jag.
– Skogen, svarade Villstrand utan att tveka.
Och vid närmare eftertanke var det lätt att hålla med. I tidernas begynnelse skulle finnen aldrig ha slagit sig ner i detta mörka, kalla och vindpinade land om inte skogen gett skydd.
I skogen kunde man gömma sig för fiender, söka skydd mot oväder och hålla sig undan makthavarnas utsända fogdar som sällan hade något angenämt ärende.
Skogen var full av vilt och sjöarna av fisk. Det fanns gott om föda. Gav inte svedjebruket en tillräckligt stor skörd plockade man bär och svamp. Under sämre tider fick närmaste tall bidra med bark i brödet. I skogens ensamhet kände sig finnen trygg.
Århundraden, kanske årtusenden, har förflutit, men fortfarande längtar finnen till den torftiga sommarstugan långt inne i skogens tysta ro. Där är han hemma, där trivs han bäst.
Skogen var så stor och människorna så få att svedjebruket dominerade även om också fasta åkrar fanns redan för över tvåtusen år sedan. Svedjebruket var populärt för då kunde man få en skörd på upp till 20–30 gånger sådden, kanske till och med 100 gånger. En god skörd på fast åker ger en skörd på 5–10 gånger sådden.
Till en början brände man främst lövträd. När man lärde sig bränna barrskog och förstora sveden med extra ved fick man ett tjockare asklager. Det kunde ta fyra år innan en sådd var möjlig, i gengäld var skörden extra god. Problemet var att sveden kunde utnyttjas bara i ett år.
Finnarna blev experter på svedjebruk. Ryktet spred sig och kung Karl XI som ville röja ny åkermark i Bergslagens och Värmlands ödemarker uppmanade svedjefinnar att flytta. Man utlovade skattelättnader som lockbete.
Över 12 000 savolaxare och tavastlänningar hörsammade uppmaningen och flyttade till Sverige i slutet av 1500talet. De slog sig ner i främst Värmland, Dalarna och Västmanland, men en del flyttade också vidare till Norge. Senare skulle det finska svedjebruket spridas till nya världen när ”skogsfinnar” hörde till emigranterna som reste till Nya Sverige i Delaware på 1600talet.
Arvet efter dessa skogsfinnar lever kvar främst i Värmland.
Svedjebruket fick snart ge vika när skogen reserverades för järnbruken. Masugnarna eldades med träkol och utvinningen förutsatte stora mängder råvara. Svedjebruket upplevdes som en konkurrent och förbjöds, även om påbudet inte alltid efterföljdes.
Rik på tjära
På 1600talet byggdes allt större och allt fler fartyg i Europa. Man ville resa längre, konkurrerade om sjövägar och bedrev handel. För att fartygen skulle hållas i skick behövdes
tjära som utvanns genom att man brände tallved. Ju mera kåda i stubbar, stammar och rötter, desto bättre.
Nils Erik Villstrand räknar i Finlands historia del 2 med att så gott som all tjära som användes i Europa, främst i Holland och England, redan 1640 kom från Sverige. Exporten var då på 40 000 tunnor. Tre fjärdedelar av tjäran kom från den finska riksdelen, främst från österbottniska kuststäder. Efterfrågan ökade så att produktionen i Finland bara tio år senare uppgick till 81 000 tunnor.
Man räknar med att det behövdes 50 tallar för att producera en tunna tjära. Åtgången på årsbas var då fyra miljoner stammar.
Tjärbränningen var arbetskrävande, men arbetet utfördes under de tider på året när jordbruket låg nere och bönderna hade tid med annat. Den extra inkomsten var välkommen, Sverige hade blivit en stormakt och kronan ställde allt hårdare krav på sina undersåtar i form av skatter och soldater. Med pengar kunde man köpa sig fri från vapentjänst.
Många borgare gjorde sig en förmögenhet på tjärhandeln. Men skogen skulle ge möjligheter till ännu bättre affärer när skeppsbyggnaden på allvar kom i gång, främst i Österbotten. Kronan var till en början största beställare, men när begränsningarna i sjöfarten slopades uppstod mängder av små rederier, främst i städerna. Men också på landet blomstrade bondeseglationen.
I by efter by längs Finlands kuster slog bönderna ihop sig, högg virke i egna skogar och blev delägare i skutor och skepp. De seglade på Östersjön, Nordsjön och de största fartygen till och med till Amerika.
Spionen i Mägdesprung
Fartygsbyggandet upphörde när beställarna bara ville ha ångbåtar i stål. Men nu är vi i inne på 1860-talet och skogen ska ge om möjligt ännu bättre förtjänster.
Fredrik Idestam är en driftig ingenjör som hört rykten om en ny tysk metod för att framställa pappersmassa. Den 3 maj 1862 smyger han in på bruket i Mägdesprung norr om Leipzig för att studera hur patron Wilhelm Ludvig Lüders teknik fungerar. Idestam blir upptäckt och visas på porten. Men han har sett nog och grundar tre år senare det första träsliperiet i Finland.
Fredrik Idestam placerar sitt pappersbruk i Tammerfors, men bara fyra år senare flyttar han det till Nokia. Jo, pappersbruket och Idestams industrispionage lade grunden till det som i dag är teknologijätten Nokia.
Idestam är inte ensam. 1861 har Alexander II:s reformer nått industrin, nu får vem som helst grunda en såg eller en massafabrik var han vill, utan tillstånd. Det är nu den moderna pappersindustrin etableras och Finlands industrialisering skjuter fart.
1860 får Finland egen valuta och Gustaf Georg Nordenswans nya pappersbruk i Tervakoski får ensamrätt att producera sedlarna. En rätt som består ända tills euron slår ut marken 2002.
Många andra driftiga affärsmän grundar också pappersbruk, Gustaf Serlachius i Mänttä, Antti Ahlström i Björneborg, Axel Wahren i Kuusankoski, Fredrik Rosenlew i Kylmäkoski och Wilhelm Schauman i Jakobstad.
Utvinningen av Finlands gröna guld har inletts.
Även om Fredrik Idestam får äran av att ha byggt det första moderna pappersbruket i Finland så var han inte först. Biskop Johannes Gezelius byggde redan 1667 ett pappersbruk i Tomasböle i Pojo som försåg det egna tryckeriet i Åbo med lump.
Hackmans är i dag mest känt för produktionen av köks- och trädgårdsredskap. Det var i början av 1800-talet som expansionen inleddes då Friedrich Hackman utvidgade sin kolonialvaruhandel i Viborg med att köpa upp sågar i Savolax och exportera virket.
Nils Ludvig Arppe lät 1833 bygga Finlands första ångfartyg Ilmarinen för att bogsera stora mängder stock till sina sågar. En av dem låg i Värtsilä i Karelen och lade grunden till det som skulle bli Wärtsilä Ab.
Tack vare obegränsad tillgång på råvara expanderade Finlands trävaruindustri snabbt. 1913 fanns i landet 600 sågar, 45 sliperier, 8 kartongmaskiner, 3 fanerfabriker, 17 cellulosafabriker och 25 pappersfabriker. De stod för 70 procent av Finlands export.
Finlands beroende av trävaruindustrin har efter toppåren minskat klart. På 1960-talet stod skogen för 75 procent av Finlands export. 2015 var motsvarande siffra drygt 20 procent.
I dag kan man bara nostalgiskt minnas den tid då människor i 58 länder avslutade sitt toalettbesök med papper från Nokia pappersbruk och New York Times trycktes på papper från UPM.
Men skogen är på väg tillbaka. Även om de digitala mediernas framfart stängt otaliga pappersfabriker så fortsätter efterfrågan på kartong att öka. Den växande näthandeln kräver alltmer avancerade förpackningar. Därför öppnade Metsä Group sin nya jättefabrik för cellulosa- och bioprodukter i Äänekoski. Bygget kostade 1,2 miljarder euro och är skogsindustrins genom tiderna största enskilda investering.
Redan 2012 gick vedbaserat bränsle om oljan som viktigaste energikälla. Av biomassa som görs på levande organismer som bland annat ved och flis kan man tillverka flytande biobränsle, olika slag av biomaterial och biokemikalier. Eftersom trädens biomassa är en förnybar naturresurs blir utvinning av skogen allt viktigare i kampen mot klimatförändringen.
Forskningen hittar ständigt på nya sätt att utvinna läkemedel och hälsofrämjande produkter ur skogen. Xylitol, det tandvänliga sockret finns i lövträd. Benecol, det kolesterolsänkande margarinet tillverkas av Sitosterol som utvinns ur träd och växter. Och HMR-lignanen som utvinns ur grankvistens rötter inne i trädstammen bromsar cancerns utbredning.