Starka, sköra tonåringar dansar om sitt liv
Teini
Arbetsgrupp: Janina Rajakangas, Ella Holappa, Mea Holappa, Kaisa Iho, Veera Kauppila, Petteri Rafols, Arina Tsinjonnaja, Roosa Törmä, Ulrika Vilke, Jenni Pystynen, Miki Brunou, Kirsi Gum. Zodiak 7.11.
Tonåringar är flockdjur. Detta är utgångspunkten för Janina Rajakangas verk Teini på Zodiak. Rajakangas har under ett års tid arbetat med sju tonåringar – sex tjejer och en kille – som är intresserade av dans, och har tillsammans med dem skapat ett verk där tonåringarna själva berättar om sin verklighet. Arbetet med verket har skett i konstant dialog, där idéer och koreografier, musikval och färg på golvet, har bollats fram och tillbaka så att arbetsgruppen valt att inte skriva ut enskilda ansvarsområden.
Men dessa flockdjur alltså. Inledningsvis får vi följa med deras arttypiska beteende, då de söker kontakt med varandra och misstänksamt granskar dem utanför flocken, rör sig i grupp och ensamma, nosar på varandra, följer varandra med blicken, iakttar, känner av stämningar och eventuella yttre faror. De går, kryper, ålar på det mjuka filtgolvet i ockra som matchar de beiga kläderna. Färgerna påminner om en savann.
Plötsligt börjar en av gruppens medlemmar röra sig i en ryckig, spasmisk dans som för tankarna till växtvärk, till viljan att bryta sig ut och bli en egen individ. Fascinerad följer jag med de ovanliga rörelsemönstren som böljar genom den långa gängliga kroppen. Det är en modig, blottande dans som pågår länge medan de andra ser på med nollställda ansikten.
Snart sprider sig beteendet till de övriga. De ser ut som om de skulle vilja krypa ut ur sitt skinn, skaka av sig sin frustration. Tysta svordomar yttras av de darrande kropparna, och textrader sjungs fram från olika hörn av golvet. ”If I was your boyfriend, I’d never let you go” (Justin Bieber), ”I feel like crap, crap, crap”.
Snart sprider sig beteendet till de övriga. De ser ut som om de skulle vilja krypa ut ur sitt skinn, skaka av sig sin frustration.
Stark närvaro
Jag är imponerad av hur självklart tonåringarna intar scenen och hur trygga de verkar vara i sig själva: de tar sin plats, såsom tonåringar i grupp gör. De uppträder som vana dansare, de ber inte om ursäkt, de är sig själva: modiga, sårbara, kloka, komplicerade, vackra. Jag kunde iaktta dessa intressanta kroppar hur länge som helst.
Tonårsangsten och frustrationen är närvarande och uttrycks genom känslofyllda, ekande skrik. Det är effektfullt, starkt, rörande.
Efter ett mellanspel med masker – gamla gubbar med krokiga näsor och långt vitt skägg och hår – som jag inte helt greppar symboliken i, exploderar scenen äntligen i en fri, energifylld dans till häftig dunkande musik.
Slutligen blir stämningen varm och hoppingivande, när tonåringarna viskar fram det de tror på, det de vill se mera av i världen. Kärlek. Äkthet. Empati. Lycka. Sanning. Fraserna på engelska må vara klichéer, men de uttrycks med hjärtat och är sanna för dessa unga människor.
Som helhet är Rajakangas verk imponerande, dynamiskt och intressant och dessa sju tonåringar begåvade och beundransvärda.