Centern är ett starkt parti i Lappland och har fått sig en rejäl knäpp på fingrarna. De nya landskapen är visserligen en seger för Centern, men deras makt är kringskuren. Det reagerar de lokala beslutsfattarna på. Det är inte underligt om många tycker att
Många kommuner har förlorat tålamodet med vårdreformen och gör vad de kan för att trygga vården.
Susanna Ginman om valfriheten och kommunerna
Än så länge är det kommunerna som ansvarar för vården men när och om vård- och landskapsreformen blir verklighet 2020 flyttas ansvaret för vården över på arton landskap. Landskapen ska organisera vården och patienterna ska inom vissa ramar få välja också privata vårdproducenter.
En liten kommun kommer inte att ha mycket att säga till om i de nya landskapen och rädslan för att vården centraliseras åtminstone på sikt är reell. Samtidigt äger de flesta kommuner vårdfastigheter som i värsta fall ännu är skuldbelagda. Även om landskapen till en början kan och ska hyra in sig kan kommunerna på lite längre sikt stå där med tomma fastigheter som man ännu betalar av lånen för, även om vården har flyttat längre bort. I svenskoch tvåspråkiga glesbygdskommuner är tillgången på svenskspråkig vård och omsorg ytterligare en faktor att beakta.
Till exempel på Kimitoön har invånarna och beslutsfattarna länge diskuterat hur man ska göra med ett av kommunens äldreboenden, Almahemmet. Byggnaden borde saneras och moderniseras. Åsikterna är delade. En del vill sälja ut byggnaden och verksamheten till ett vårdföretag, andra vill hålla Almahemmet kvar i kommunens regi så länge som möjligt.
Av vårdreformens lagpaket är det bara lagen om valfrihet som ännu inte finns i riksdagen. Regeringens första förslag godkändes inte av riksdagens grundlagsutskott, som bland annat sa nej till att den offentliga vården skulle bolagiseras. Remissbehandlingen om regeringens nya förslag till valfrihet pågår till och med fredag. Särskilt Centern har understrukit att alla utlåtanden ska lusläsas. Det betyder i praktiken att Centern inte anser sig vara bundet av det nuvarande lagförslaget. Många av de utlåtanden som nu finns att läsa är mycket kritiska.
I det nya valfrihetsförslaget har tvångsbolagiseringen av den offentliga vården formellt slopats men många problem återstår. Också en del av specialistvården ska omfattas av valfrihet och det har skapat oro för att den offentliga specialistvården och särskilt jourverksamheten kan vara i fara. I praktiken kan valfriheten på den här nivån leda till personalbrist inom den offentliga vården, som ändå bär ansvar för att vården ska fungera i alla situationer och som också har ett utbildningsansvar.
Vårdreformen har planerats i tio till femton år och under hela den tiden har kommunerna avvaktat. Det har varit svårt att fatta beslut om investeringar, till exempel om nya hälsocentraler eller serviceboenden för äldre, när framtiden har varit osäker.
Nu har många kommuner fått nog. Riktigt drastiska var de fyra kommunerna i sydvästra Lappland som beslöt att utlokalisera vården, inklusive kretssjukhuset, till ett samföretag med vårdjätten Mehiläinen. Avtalet gäller till 2032. På det här sättet hoppas Kemi, Keminmaa, Simo och Torneå kunna trygga sjukhuset och närvården.
Centern är ett starkt parti i Lappland och har fått sig en rejäl knäpp på fingrarna. De nya landskapen är visserligen en seger för Centern, men deras makt är kringskuren. Det reagerar de lokala beslutsfattarna på. Det är inte underligt om många tycker att de har dragit en nitlott.
Efter julen förhandlar regeringspartierna igen om valfrihetslagen. Samlingspartiets kungstanke med det fria vårdvalet har fått sig en törn av vårdjättarnas sätt att ta för sig. Men Samlingspartiet kommer inte att ge sig utan eftergifter från Centern. Det påstås att tiden fram till presidentvalet är fredad, men sedan kan det krisa till sig i regeringen. Problemen med valfriheten kunde kanske lösas genom att landskapen själva kan fatta beslut om graden av valfrihet och tidtabellen. Då kanske Centerns eftergift kunde vara att antalet landskap ännu kan ses över.