Den annorlunda kanarieön
La Gomera känns ibland som ett eget land. Kanarieöarnas näst minsta ö är den mest oupptäckta och kanske den allra vackraste.
När min bil svänger runt berget i en kurva är det som om en ridå dras upp. Den mäktiga jätteravinen Valle Gran Rey öppnar sig under mig med väldiga bråddjup. Längst bort skymtar havet. Dalens bergsidor är nästan lodräta, men på något sätt har befolkningen ändå lyckats fästa sina hus och terrassodlingar på branterna.
Det finns en avslappnad och bohemisk atmosfär i Valle Gran Rey. Säkert har det att göra med platsens undangömda karaktär, en bra bit från den stora världen och grannön Teneriffa, vars vackra kontur syns från hela västra sidan av ön La Gomera.
Jag tar en promenad längs havet. Vid byn Vueltas strand står en jättestaty av Orone, ursprungsbefolkningen guachernas kung. Han ägde en gång hela dalen, Valle Gran Rey betyder just ”den store kungens dal”.
På strandbaren El Paraiso ordnar man snabbt fram en färsk fruktjuice åt mig. Servitören Javier pratar på öns egen dialekt.
– Det är färre hippies här numera, mest tyskar, svenskar och barnfamiljer. Men på vinterhalvåret kan man fortfarande lyssna på bongotrummor på stranden och se eldkonstnärer på kvällarna, berättar han.
Dött till liv
La Gomera är den annorlunda kanarieön. Det räcker med en biltur för att inse att platsen har en egen identitet med en rad oväntade sidor. Under sommarens hetta välkomnas du av ett stendött landskap och utanför färjehamnen i San Sebastián finns knappt ett grässtrå inom synhåll. Men bara några hundra meter upp i bergen blir sluttningarna ludna och börjar skifta i gulgrått och blekgrönt. Grönskan tilltar och blir till sist en ångande djungel när man kommer upp till nationalparken Garajonay.
I dalar som Vallehermoso och Valle Hermigua, finns högdramatiska landskap – kanske de allra vackraste på Kanarieöarna.
Gigantisk klack
Efter besöket i Valle Gran Rey hamnar jag i bergsbyn Chipude, inbäddad i vinodlingar och sockerrörsfält. Teneriffa har visserligen hamnat utom synhåll, men två andra öar, El Hierro och La Palma, skymtar genom soldiset över havet.
Ovanför byn reser sig den iögon- fallande La Fortaleza, en klippformation som liknar en gigantisk klack. Den har använts sedan urminnes tider av guacherna som naturlig försvarsborg men också som ritualplats. Efter den spanska erövringen kristnades befolkningen, och så sent som i slutet av 1800-talet klagade en spansk präst på att folk smög upp på klippan om natten och ägnade sig åt hedniska riter.
Unikt visselspråk
Jag äter lunch på det lilla torget på Bar Sonia, där Sonia själv serverar den prisvärda maten. Jag undrar var alla turister håller hus. Det finns knappt en enda, trots de fina vyerna.
– Jag vet inte, kanske beror det på stränderna. På ”Gomera” har vi inte så många med ljus sand, säger Sonia och skrattar.
Visst ser man badare, några vandrare och enstaka gäng med cyklister. Men jämfört med de andra Kanarieöarna är det nästan folktomt.
Att traditionerna fortfarande lever märks inte minst på söndagarnas små hantverksmarknader i byarna. Ett annat tecken är att öns unika visselspråk, använt av herdar i bergen och har överlevt in i vår tid.