Frifräsigt spontan Sibeliuskonsert
Klassiskt
Helsingfors stadsorkester
Dirigent: Klaus Mäkelä. Solist: Sergej Malov, violin. Sallinen, Sibelius, Madetoja. Musikhuset 8.12
En insändarskribent efterlyste nyligen i Hbl-spalterna mera Sibelius på symfonikonsertprogrammen. Nu är problemet dock inte det att våra orkestrar skulle spela för litet Sibelius utan exakt det motsatta. Sibelius dominerar så till den grad att övriga inhemska tonsättare, på några få undantag när, har svårt att etablera sig på den gängse repertoaren.
Av Sibelius frekvent spelade orkesterverk är, landsplågan Finlandia undantagen, violinkonserten det kanske mest sönderspelade och om man på den finländska musikens dag ville göra Sibelius – okej, det är faktiskt hans födelsedag – kunde man ha valt mer sällan framförda godbitar som, exempelvis, skådespelsmusiken till Jedermann, tondikten In memoriam eller, bland violinmusiken, serenaderna eller de härliga humoreskerna.
Ville man åter göra en violinkonsert hade det funnits en uppsjö finfina inhemska, alltför sällan framförda kandidater att välja och vraka bland med, bland andra, Melartin, Merikanto, Klami, Sallinen, Rautavaara och Aho i spetsen. Med det sagt fanns det inte mycket att kritisera beträffande Sergej Malovs frifräsigt spontana version av Sibbans konsert, där framför allt finaltempot närmade sig det hårresande.
Malov tog medvetna risker men klarade sig med hedern i behåll, om än stundom med darr på ribban, och påpasslige Klaus Mäkelä gjorde ett styvt jobb med att hänga med i humörväxlingarna. Malov tycks överlag vara något av en spelevink och kom lösmustaschprydd in för encorerna. Den första Ysaÿes bekanta Sarabande, medan han i den andra fick sällskap av Mäkelä på cello i Sibelius allra första komposition, Vattendroppar.
Franskt färgad lyrism
I övrigt fanns det absolut inget att klaga på beträffande programupplägget. Aulis SallinensOuverture solennel (1997) är en satellit till operan King Lear och ett av hans mest ogenerat romantiska verk, som fick en emotionellt fullödig tolkning av Mäkelä och HSO, vars mörkt fylliga grundklang passade musiken som hand i handske.
I Leevi Madetojas lyriska tredje symfoni (1926) är det åter en betydligt ljusare, klassicistiskt klar och inte så litet franskt färgad klangvärld som möter oss och inte heller den vållade Mäkelä och hans alerta musiker några som helst problem. Mäkeläs grepp om det musikaliska flödet kändes överlag fräscht och välkalibrerat med levande fraseringar och rubateringar samt tempoval som mestadels föreföll träffa mitt i prick.
Våra inhemska orkesterintendenter är försiktiga generaler, som bidar sin tid och inte sällan låter de verkliga guldkornen slinka genom sållet. Vilken ypperlig chans hade väl inte, till exempel, Radions symfoniorkester att engagera Mäkelä som förste gästdirigent och på så sätt köra in en naturlig efterträdare till Hannu Lintu.
Nu hann, som bekant, Radiokollegerna på västra sidan viken före, vilket kanske bara är bra för Mäkelä, som får ett hälsosamt insideperspektiv på orkesterkulturen utanför vårt land. Förr eller senare kommer han ändå att basa över en av våra ledande orkestrar. Sanna mina ord!