Vilken är normen för vilka normer som bör följas och vilka kritiseras?

BETEENDE I debatten om uppförande och respekt skulle jag vilja rikta fokus på en litet annan aspekt än stackars Bicca Olin som jag ser som dels väldigt ung, dels ett resultat av den uppfostran hon blivit tilldelad av samhället runtomkring.

I diskussionen kan man urskilja två synsätt som kolliderar. Lärare och så kallade vuxna framför att det finns normer för uppförande, gemensamma spelregler som alla borde förstå att följa för att samhället ska vara möjligt att leva i och som i någon mån är tidlösa och universella då de avspeglar hänsyn och respekt i gruppen. Olin har som representant för elever och ungdomar argumenterat för en individualistisk och normkritisk syn enligt vilken var och en väljer sitt beteende utifrån personliga preferenser och normer är något allt igenom flytande och föränderligt. Ett hett ämne har också varit mobiltelefonernas roll i följandet eller brytandet mot beteendereglerna.

Innan man rackar ner på Olin borde man kanske stanna upp och reflektera över var hennes tankar kommer ifrån. Jag är själv psykolog med samhällsvetenskapligt fokus samt mamma till två barn i skolåldern. Både utifrån mitt yrke och mina erfarenheter som förälder har jag kunnat iaktta hur barn i allt högre grad undervisas i ett starkt individualistiskt och relativistiskt tänkesätt enligt vilket man fattar beslut om såväl sitt beteende som sin jaguppfattning utifrån ett emotionellt-egocentriskt perspektiv (”jag känner nu för detta och därför har jag rätt att göra det”).

Farsdagen är hotad samtidigt som redan barn under skolåldern firar barnkonventionens dag. Normkritiken har blivit den nya normen, att ifrågasätta är ett självändamål och att låta bli att kategorisera, kollektivisera och generalisera en dygd. Man undervisar barn om deras många rättigheter då de knappt lärt sig tala, men att sätta gränser känns i allt högre grad skrämmande då man som lärare och förälder blir rädd att trampa på sagda rättigheter, hämma barnen i deras unika utveckling eller till och med traumatisera dem.

Även om barnen fortfarande lär sig att tala i tur och ordning och köa till matsalen är dagens skola alltmera inriktad på individuella lösningar, skräddarsydda inlärningsmiljöer, valfrihet och klasslöshet och naturligtvis på integrering av modern teknologi och sociala medier varhelst det är möjligt och ibland även då det inte riktigt är det.

Vi ska inte vara så förvånade om en ung människa och hennes jämnåriga tagit till sig detta budskap och kastar det tillbaka i ansiktet på dem som förmedlat det. I all synnerhet som många av den äldre generationen har föregått med gott exempel. Jag undervisar och handleder högt utbildade yrkesmänniskor i övre medelåldern som sitter och petar på sina mobiltelefoner då de förväntas lyssna på en utomstående expert på arbetstid.

Högskolestuderande vandrar ut och in från föreläsningarna utan att ens be om ursäkt och skrattar åt något på mobilen utan hänsyn till den pågående undervisningen. Dagis sätter upp skyltar för att föräldrar ska förstå att säga hej till barnen i stället för att tala i telefon då de hämtar dem. Och visst kan jag väl kolla Facebook och ett par mejl medan ettorna uppträder på julfesten eftersom mitt barn går i trean? Hela familjen rusar i väg till olika hobbyer och aktiviteter på sin fritid för att få förverkliga sig själva och ha så kallad ”egen tid”, i stället för att sitta ner och äta middag tillsammans. Att engagera folk i frivilligarbete för gemensamma ändamål är hopplöst omöjligt då alla har fullt upp ”med sitt”.

Hur vill vi riktigt ha det: vill vi ha individualism eller kollektivism? Ska vi ha normer eller normkritik? Båda, lyder kanske svaret i sann relativistisk anda. Men vilken är normen för vilka normer som bör följas och vilka kritiseras? Har vi ett begripligt svar på det för den växande generationen? Om inte kanske vi ska vara litet försiktiga med att kritisera Olin och hennes jämnåriga.