Toivanens trio uppnår mera med mindre
Med utvecklade harmonier, pedalanvändning, långa pauser och dämpade strängar utvecklar Joona Toivanens trio ett säreget uttryck.
Joona Toivanen Trio
XX (CamJazz)
Joona Toivanen gjorde tillsammans med brodern, basisten Tapani Toivanen och Olavi Louhivuori sin första gemensamma skiva år 2000. Joona Toivanens pianotrio är därmed kanske landets äldsta.
Nya skivan XX skiljer sig från den föregående, November (2014). Från en traditionellare uppbyggnad med uttalade harmonier och solon har man tagit ett steg mot större abstraktion. Man har frångått tema-solo-tema-tanken och skivan innehåller egentligen inte ett enda traditionellt jazzsolo.
I vissa stycken finns en tydlig men inte betonad traditionell harmonigång, medan man i andra arbetar med variationer av ackord som inte avser att föra stycket harmoniskt framåt. Kanske trion uppnår mera genom att göra mindre.
Långa tomrum
Man spelar också med tiden, vilket hörs i prepareringen av pianot. Strängarna dämpas i olika grad i olika stycken, vilket ger tydliga tonläng- der. Men även rörande hela skivan manipuleras tiden. De tomma indexspåren mellan styckena, som förekommer på vissa skivor, är i vissa fall ovanligt långa. Exempelvis är den inprogrammerade pausen mellan Robots och Greyscape I tolv sekunder lång, medan Greyscape II logiskt börjar direkt efter den första delen.
I den inledande minimalistiska Polaroid påminner Louhivuoris sparsamma trumkomp om nutida elektronisk popschlager medan det halvdämpade pianot och basen länge arbetar med små medel.
I Robots är pianotonerna tydligare dämpade. I övrigt hålls Louhivuoris vackra och lugna stycke inom dagens jazzpianotradition.
Nyanserad pedalanvändning
Toivanen arbetar gärna med klangen och i Greyscape I förändras attityden. Här är det fråga om ett sjungande piano med ett anslag som perfekt balanserar kraft och sustain. Genom dosering av attacken i hänsyn till tempot slår pianisten an nästa ton vid rätt ögonblick, innan den tidigare har klingat ut för mycket.
Greyscape II inleds tematiskt av Tapani Toivanens stråkbas. Stycket ändrar karaktär genom Louhivuoris nästan rockande 6/8-komp under ett pianoavsnitt som finkänsligt varierar halvdämpade toner med sjungande betoningar.
Harmonierna och pedalbruket framkallar klockliknande stämningar i Lament. Louhivuoris spel är associativt och fritt men samtidigt disciplinerat. Mästerligt blandar pianisten in en dissonerande ton som nästan bara kan anas i de sista ackorden.
I The Owl agerar pianot till en början både slagverk och bas medan kontrabasen repeterar en ton i ett högre register.
Basistens Gemini fortsätter rytmiskt där trumslagarens The Owl slutar, men överbyggnaden är en helt annan. Basen spelar melodin med stråke innan den går till pianot som arbetar med ostinaton.
Seconds Before är som en klassisk etyd från vilken man tagit bort harmonierna och i stället lagt till tämligen typisk frijazzperkussion. Det kan vara fråga om ren improvisation.
Orion är däremot helt enkelt ett välskrivet, känsligt stycke för piano och kontrabas, lite i Esbjörn Svenssons anda. E.S.T. kommer nog i åtanke även i Trails, skivans enda stycke med stadigt pulserande komp hela vägen. Musiken, inklusive intressanta växelbasvariationer är basistens.