Snart knackar han på dörren
Alla julgubbar är äkta. Det säger alla de rödluvade och skäggiga farbröderna som HBL intervjuat under den brådaste tiden dagarna inför julafton.
Klaus Arpia är en av väldigt många julgubbar i Finland som har haft några bråda dagar nu strax före jul. Han säsongarbetar sedan mer än 20 år i röd dräkt och helskägg, men resten av året är han fysioterapeut, skidlärare, trubadur, trollkarl, clown och konferencier. Mångsidighet och scenvana är något som de seriösa julgubbarna ofta har gemensamt, och det är inte bara inkomsten som driver dem. Man får julglädje också.
Talar flera språk
– Det här är ett belönande och relativt lätt inomhusjobb om man är tillräckligt social. Man får träffa folk av många nationaliteter och tala olika språk, och så är man ju oftast en omtyckt figur, säger Klaus Arpia.
När det gäller kundernas språk har han en bonus eftersom han själv är tvåspråkig, och HBL noterar att han också klarar sig på engelska och spanska vid behov. När vi sedan samtalar en stund tillägger han att han kan lite tyska. Men, som han säger, det är ju inte så avancerade diskussioner man hinner med.
På varuhuset där vi träffas noterar han att han numera hinner möta alla färger och alla former under en normal julsäsong.
– Internationellt är julgubben minst lika stor som här hemma, och man märker att allt fler nationaliteter besöker Finland i december. Folk i alla åldrar vill ju dessutom ta en selfie med mig nuförtiden, säger han mellan de många fotograferingarna. Sedan kommer en liten Mika med bestämda steg fram till honom för att diskutera något, så pressen får vänta.
– Barnen vet ju genast vem jag är, det är det bästa med klädseln. Genast när de är så stora att de börjar prata har de ofta vettiga frågor att ställa julgubben. Och det är ju inte bara materiella saker de är intresserade av. En treåring kom en gång fram och önskade sig fred på jorden, och även om det kanske var repeterat där hemma var det väldigt berörande, säger han.
Hans väg till rollen som julgubbe är den typiska.
– Först ställde jag upp för grannar och kompisar på julafton, och småningom spred sig ryktet. Man halkar in i det här, och plötsligt märker man att man är fullt sysselsatt. Det bästa är att man själv får ut så mycket av det, säger Klaus Arpia, som dagen efter vårt möte delade ut julklappar på en flyktingförläggning i samma roll.
Ögonkontakt viktigt
På ett annat varuhus träffar vi en annan julgubbe. Han vill bara heta Julgubben. Han betonar hur viktigt det är att ha en privat dialog med alla barn som vågar komma fram och hälsa mitt i vimlet.
– Ögonkontakt och direkt kommunikation är viktigt. Ärlighet är minst lika viktigt. Jag brukar inte låtsas att renarna står där ute och väntar på mig, jag säger ärligt hur jag tagit mig fram och berättar att renarna måste vila sig eftersom de har mycket jobb på julafton.
Alla barn är inte lika modiga, och det förstår han mycket väl.
– En stor skäggig figur i röda kläder kan vara skrämmande för någon som aldrig sett en julgubbe förr. Det är stor skillnad på hur olika barn uppfattar figuren de möter, det ska man vara beredd på.
Den här julgubben har själv varit aktiv varje jul sedan 1960-talet. Då var det privata jular som sysselsatte honom, men själva rollen är oförändrad. Det är bara kläderna som blivit mera likriktade och kanske lite snyggare, och numera har han med ålderns rätt börjat vara ledig på själva julafton.
Åtminstone på en punkt är den här julgubben kanske lite ovanlig:
– Skägget har varit mitt eget hela tiden, det är något som många barn
varit intresserade av. De flesta av dem förstår att syntetskägg är låtsasskägg, och de är inte rädda för att själva känna efter, säger han.
Två olika föreningar
I föreningarnas förlovade land finns det inte en, utan två registrerade julgubbeföreningar. Mika ”Mr. Incognito” Väkeväinen, i det civila trollkarl och artist, leder sedan 1993 den ena som heter Suomalainen Joulupukkiyhdistys. De 50 aktiva medlemmarna uppträder på varuhus och mässor, på firmajulfester under hela säsongen och i privathem på själva julafton.
– Säsongen är i princip extremt kort, även om någon enstaka julgubbe har jobb i princip året om på Julgubbens verkstad och Santa Park uppe i norr. Själv brukar jag faktiskt dra på mig dräkten och jobba som julgubbe en gång varje sommar, säger Mika Väkeväinen.
Mera ett kall än ett jobb
Att vara Santa Claus, Père Noël, jultomte eller julgubbe är ett stort arbetsfält i många länder. Majoriteten av julgubbarna i de finländska hemmen är amatörer, men det blir allt vanligare att boka ett proffs.
– Man ska inte börja med det här och hoppas på lättförtjänta pengar. Det är på sätt och vis ett kall. Att bara klä ut sig räcker inte, man ska bli Julgubben när man tar på sig dräkten. Och det gäller att hyra eller köpa den utrustning som folk förväntar sig. I Finland har Haddon Sundbloms Coca-Cola-julgubbe i praktiken varit normen sedan 1960-talet, även om vi inte övertagit det svarta lackbältet och de svarta stövlarna som den amerikanska Santa Claus bär. Vi har näbbstövlar i stället. Vill man köpa en hel utrustning av någon slags kvalitet räcker inte 1 000 euro långt, men å andra sidan håller kläderna i minst 20 år, säger Mika Väkeväinen.
Den som beställt en julgubbe kan ibland bli besviken. Det beror oftast på fel klädsel, besökets längd, en sprucken tidtabell eller helt enkelt på att personen bakom skägget varit en klåpare som inte hållit den förväntade standarden.
För julgubbarna har föreningen utarbetat en regelrätt hustavla. Det viktigaste rådet är att själv tro på julgubben och bli ett med rollen.
– När man drar på sig julgubbsdräkten blir man julgubben och bör uppföra sig så. Dessutom gäller det att också resten av året utveckla sina talanger genom att uppträda, fundera och skriva. Det är övningen som gör julgubben, säger Mika Väkeväinen.
– En julgubbe har naturligtvis tystnadsplikt. Familjerna som vi besöker litar på oss och släpper in oss maskerade i sina hem. Alla har olika jular, och vår uppgift är inte att sprida ut lustiga detaljer vi noterar, säger Mika Väkeväinen.
Realistisk tidtabell
Eftersom julafton är toppen av högsäsongen gäller det för Julgubben att ha ett realistiskt körschema med adress, klockslag och telefonnummer till kunderna. Barnens ålder, namn och intressen hör till grundkursen, det ska man kunna. Klokt är också att ta reda på om det finns husdjur, så julgubben inte överraskas av till exempel en stor hund. Man bör också veta var julklappssäcken står.
– En ambitiös julgubbe kör igenom sin rutt på förhand i dagsljus, kollar var man kan parkera och ser till att det finns en tub med skägglim till hands om helskägget börjar hänga under kvällen.
Det är viktigt att inte ljuga, betonar Mika Väkeväinen. Barn är uppmärksamma och frågvisa, och frågar de om julgubben kommit med renar ska man inte svara ja om man inte gjort det.
– Det här är förstås den vanligaste frågan, och man kan till exempel förklara att renarna i princip sköter transporten, men eftersom gatorna i städerna är så bra sandade skulle renarna bli för trötta av att dra släden. Därför måste man köra sista biten med bil.
Den som vill ha en privat julgubbe på julafton i huvudstadsregionen eller under sitt besök i Lappland får i snitt betala 90-150 euro, i hela landet är snittpriset 70-100 euro. Ett längre engagemang på något varuhus eller på någon fest kan lätt kosta det dubbla. En rask julgubbe med utvilade renar kan hinna med 20 familjebesök på en julafton, så just den dagen är förtjänsten god.
– När jag själv började klä mig till julgubbe för 32 år sedan fick man 25 mark per familj. I takt med att priserna stiger måste man erbjuda mera och bättre service, det räcker inte att köpa en röd badrock och ett lösskägg och tro att man ska bli rik. Det kan gå en jul, men nästa år kommer inte kunderna tillbaka, säger han.
Att bara klä ut sig räcker inte, man ska bli julgubben när man tar på sig dräkten.
Mika Väkeväinen
ordförande i Suomen Joulupukkiyhdistys