Nytt forskningsprojekt om vikingagrav på Ösel
För knappt tio år sedan upptäcktes en 1 267 år gammal vikingagrav i Salme på sydvästra Ösel. Nu har det estniska forskarteamet lyckats bevisa att de 41 stupade vikingakrigarna härstammade från Mälardalen och Öland.
Man kan med fog säga att vi måste skriva om vår historia som ett resultat av den kunskap som vi har fått via detta arkeologiska fynd. Jüri Peets, doktor i arkeologi vid Tallinns universitet.
Det arkeologiska fyndet är sensationellt. Det bevisar nämligen att vikingarna var kapabla att göra långa seglatser över Östersjön redan på 700-talet. Arkeologerna och historikerna har tidigare utgått från att vikingarna påbörjade sina upptäcktsfärder och långväga seglatser i större omfattning först på 800-talet.
– Man kan med fog säga att vi måste skriva om vår historia som ett resultat av den kunskap som vi har fått via detta arkeologiska fynd, säger Jüri Peets, doktor i arkeologi vid Tallinns universitet.
SPT träffar honom på Riddaregatan i Tallinn där största delen av de arkeologiska dyrgriparna bevaras. Peets leder ett litet team som består av fem forskare som har fördjupat sig i vikingagravens skatter. Forskningsprojektet har gått på sparlåga en längre tid på grund av bristfällig finansiering. Peets är besviken på Tallinns universitet som har snålat med resurserna och sekinerna.
– Jag var arbetslös i över ett års tid då det saknades pengar för att gå vidare med projektet. Tallinns universitet har gjort stora nedskärningar på sistone och vårt projekt var ett av dem som drabbades negativt, säger Peets.
Till all lycka kom Uppsala universitet och det svenska Vetenskapsrådet till undsättning i våras med ett forskningsanslag på sammanlagt 5,3 miljoner euro som möjliggör en fördjupning och förlängning av projektet. Forskningen kring vikingagraven på Ösel utgör nu en del av den svenska storsatsningen The viking phenomenon, vilket innebär att en internationell publikation och en utställning är att vänta inom en snar framtid.
Ursinniga svärdhugg
Eftersom det inte kryllar av skriftliga källor från 700-talet får forskarna ty sig till arkeologiska fakta. De skelett som påträffades på Svorbe har nu med säkerhet daterats till 750 e. Kr. på ett amerikanskt laboratorium på Wisconsins universitet. Forskarna har bland annat analyserat strontium-isotoper för att säkerställa skelettens ålder. I övrigt vet vi ganska lite om syftet med vikingarnas färd till Svorbe som på 700-talet var en egen ö sydväst om Ösel.
– Det är högst troligt två båtlag med vikingar som har landstigit på Svorbe. Det kan ha rört sig om inbördes stridigheter mellan olika vikingastammar eller en sammandrabbning med lokala bosättare. Alla 41 vikingar gick en mycket våldsam död till mötes, berättar Jüri Peets.
Den bråda döden kan utläsas av sargade skelett som bär spår av svärdhugg och spjutstick. En del av krigarnas kranier och revben har kluvits av ursinniga svärdhugg.
– Det finns inga belägg för att vikingarna skulle ha bott på Ösel. De har högst troligt färdats från Mälardalen via Åland till den finska kusten och sedan tagit sig söderut via Odensholm och den estniska västkusten till Ösel. Det kan hända att de var på väg till floden Daugava, säger Peets.
Välbevarade gravfynd
Vikingakrigarna har begravts i en prydlig formation i sin egen båt. Gravsättningen har genomförts i brådska högst troligt för att fienden höll till i närheten. För att underlätta de döda vikingarnas färd till de stupade krigarnas hall, Valhall, har graven rustats med svärd, spjut, smycken, klädspännen och omkring 300 spelpjäser som har tillverkats av valben. Skelettet av en fårhund har även påträffats.
– Den kalkrika jordmånen på Ösel har konserverat och bevarat föremålen väl för eftervärlden. Bland annat därför är de arkeologiska fynden unika också då vi jämför med motsvarande föremål från övriga länder, säger Peets.
Det är lätt att hålla med om hans slutsats. Spelpjäserna är helt intakta och de fibulor av brons som har använts för att binda draperade klädesplagg är i ypperligt skick. Tidens tand har smulat sönder stora delar av svärdens klingor men svärdens fästen med de sirliga ornamenten har bevarats väl.
– Svärdssmidet uppvisar en otroligt hög klass. Svärdsklingorna har smitts i fem olika lager och smyckats med guldtråd, säger Peets och visar en röntgenbild på ett av svärden som skärskådar hantverket i all sin prakt.
De svärdsfästen som har påträffats i vikingagraven har försetts med ornament som avbildar djur. Vanliga motiv är vargar, björnar eller fåglar. Ornamenten omges av ingjutna ädelstenar, främst röda granater.
– Den här ädelstenen är från Sri Lanka. Vikingarna plundrade kloster och kom den vägen ofta över guld och ädelstenar som den katolska kyrkan hade införskaffat via sina kontakter med Vatikanen i Rom, berättar Peets. Hur troligt är det att vikingarna bodde längs med den estniska kusten på 700-talet? – Det vet vi inte. Runstenar i Sverige och vikingahövdingen Ingvars grav från 683 i Estland tyder ju på att vikingarna har rört sig här redan på 600-talet. Vårt fynd på Svorbe ger dessa teorier en större tyngd, säger Peets.
Ortnamnsforskare har tänkt i samma banor med anledning av de fornnordiska benämningarna Birkas och Odensholm på platser som ligger i Nuckö i nordvästra Estland.
– Det är troligt att ortnamnen har en koppling till vikingakulturen men benämningarna bevisar inte att det har bott vikingar i Nuckö. Att vara viking var ju lite av ett yrke och var inte nödvändigtvis förknippat med språk, nation eller etnicitet, säger Jüri Peets