Nu börjar de svåra förhandlingarna

Kommer lönelinjen som exportsektorn slog fast att bestå när bland andra de offentligt anställda ska få nya kollektivavtal?

Under hösten fick omkring en halv miljon löntagare nya kollektivavtal. Avtalen följer linjen som skapades i förhandlingarna mellan industriförbundet och teknologiindustrin. Avtalsperioden är två år och lönerna höjs med sammanlagt 3,2 procent. I industriavtalen ökar man också möjligheterna till lokala överenskommelser.

När man nu ska sluta avtal för en och en halv miljon löntagare, bland annat inom den offentliga sektorn och handeln, väntas förhandlingarna bli betydligt besvärligare än de var under höstens avtalsrörelse.

Ann Selin, som leder servicefacket Pam, är inte nöjd med exportindustrins lönelinje. Pam har ännu inte gått ut med sina specifika lönekrav, men Selin vill att löneförhöjningarna ska bestämmas i euro och inte i procent.

Enligt henne betyder det första årets förhöjning, 1,6 procent, cirka 45 euro mera i månaden för en medellön i industrin. Men medellönen för Pams medlemmar är så mycket lägre att lönerna bara skulle stiga med 35 euro. Selin slår fast att Pam inte går med på ett avtal som ger medlemmarna tio euro mindre än de som jobbar i industrin.

Hennes krav speglar det faktum att det nu är kvinnodominerade branscher som står i tur. De brukar ofta få höra att det ”inte just nu” är rätt läge att korrigera eftersläpningar i lönesättningen.

Ann Selin vill också att rese- och restaurangbranschen ska få en nivåförhöjning eftersom lönerna har halkat efter den övriga servicesektorn.

Men arbetsgivarförbundet Mara säger att lönsamheten i rese- och restaurangbranschen är så låg att man inte ens har råd med lika höga lönelyft som i industrin.

Maras vd Timo Lappi påminner också om att lönerna utgör ungefär tio procent av industrins kostnader medan de i restaurangbranschen uppgår till en tredjedel.

Inom den offentliga sektorn är läget också kvistigt.

Enligt preliminära uppgifter från Statistikcentralen har lönerna inom den offentliga sektorn inte hållit samma takt som löneutvecklingen inom de privata branscherna. Päivi Niemi-Laine som leder välfärdsfacket JHL går inte med på att exportsektorns lönelinje skulle vara bindande för andra branscher. Hon säger att löneförhöjningar på 1,6 procent per år är en miniminivå.

Kommunarbetsgivarna påpekar däremot att löneförhöjningarna i exportindustrins avtal skulle kosta kommunerna 600 miljoner euro på två år, alldeles för mycket för kommunernas ansträngda ekonomi.

I samband med konkurrenskraftsavtalet gick de offentligt anställda med på att deras semesterpeng minskas med 30 procent under tre år. Alternativet hade varit att förkorta semestrarna.

Facken kräver nu att semesterpengen inte minskas längre, och att fjolårets nedskärning kompenseras.

Arbetsgivarna säger bestämt nej, konkurrenskraftsavtalet rivs inte upp.

Avtalet gäller hela arbetsmarknadsfältet, då är det svårt att i efterskott ändra det för den offentliga sektorns del. I så fall skulle det antagligen bli kedjereaktioner i andra branscher.

I teknologisektorns nya kollektivavtal bekräftas att arbetstidsförlängningen på 24 timmar per år under tre år är i kraft enligt konkurrenskraftsavtalet, men att den slopas efter det.

Det är något av ett prejudikat som gör det ännu svårare att ompröva den minskade semesterpengen.

En helt oklar faktor i förhandlingarna för vård- och omsorgsbranscherna är konsekvenserna av social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen.

Tehys ordförande Millariikka Rytkönen säger att vårdreformen påverkar hur långt avtal man gör. Hon är också bekymrad över att man inte vet hur personalströmmarna kommer att röra sig mellan de nya organisationer som vårdreformen ger upphov till.

Förhandlarna kan bereda sig på en arbetsam inledning på det nya året.