Innerlig men förutsägbar musik av Vasks
Liksom äldre och yngre baltiska kolleger med en dragning åt ett tonalt baserat, inte sällan sakralt och vokalt inriktat uttryck – bland andra Pärt och Esenvalds – delar Peteris Vasks lyssnarna i två huvudsakliga läger: de som har uppenbara svårigheter med estetiken och de som finner förtröstan och ro däri.
71-årige Vasks har under årens lopp rört sig mot en alltmer utpräglad, mot det arkaiska vettande enkelhet. En enkelhet som i de bästa stunderna har något genuint berörande över sig, i de sämsta kommer snubblande nära det banalt urvattnade och förutsägbara.
Lettiska Radiokörens och Sigvards Klavas – som tidigare spelat in bland annat nämnda tonsättares musik – nya Ondineplatta med sakrala Vasksverk innehåller exempel på bägge kategorierna, samtidigt som hela skivan ter sig som en enda, mestadels meditativt hållen och föga kontrastfylld helhet.
Så framför allt de tre första styckena, Da pacem, Domine, Mein Herr und mein Gott, samt Laudate Dominum – samtliga komponerade 2016 – medan den första av de två Moder Teresa-tonsättningarna, Prayer (Lord, open our eyes) från 2011, ställvis bjuder på även mer dramatiskt laddade partier.
Den avslutande The Fruit of Silence (2013) är i sin innerliga trosvisshet skivans kanske mest omedelbart berörande verk och Klavas och hans ypperliga ensembler musicerar här, liksom skivan igenom, med en övertygande känslosamhet i uttrycket.