Träffande om depression
Teatteri Takomos nya pjäs är en välbalanserad blandning humor och allvar.
TEATER
Aina on joku syy.
Regi: Hanna Ryti. Scenografi, projiceringar, dräkter, rekvisita: Tomi Flyckt. Ljus: Riikka Karjalainen. Ljud: Ville Leppilahti. På scenen: Annika Aapalahti, Niina Hosiasluoma, Ville Leppilahti, Tuija Minkkinen, Kaisa Niemi, Kalle Pulkkinen. Teatteri Takomo 10.1.
Hanna Rytis Aina on joku syy på Teatteri Takomo är den andra föreställningen om depression som satts upp på en helsingforsisk scen under detta spelår – Kirsikka Saaris och Jenni Toivoniemis Masennus- komedia hade premiär på Nationalteatern i november. Pjäserna är fullständigt väsensskilda och kanske det inte är meningsfullt att jämföra dem – men jag gör det ändå.
Medan Masennuskomedia ger en schablonartad bild av burn out och porträtterar deprimerade stereotypt och förlöjligande (samtidigt som den förvisso är en skarp och rolig kritik av det kapitalistiska prestationssamhället), lyckas Aina on joku syy verkligen beskriva hur en depression känns och hur den ser ut. Pjäsen är allvarlig och humoristisk och den är empatisk och varm utan att vara mjäkig. Alla som gått igenom en depression kan känna igen sig och få bekräftelse på sin upplevelse, och alla som är lyckliga nog att inte ha gjort det kan få förståelse för vad det handlar om – och få se hur man inte ska bemöta en person med depression.
Pjäsen baserar sig på intervjuer med tjugo personer som varit eller är deprimerade samt på en lång lista böcker. Partierna som beskriver hur depression känns – främst uttryckta av Niina Hosiasluomas karaktär – är därför precis på kornet och alldeles tydligt verkliga.
Föreställningen har ingen handling som sådan utan består av scener med återkommande karaktärer som beskriver olika aspekter av depression och olika sätt att handskas med den. Förutom Hosiasluomas deprimerade människa – en nyansrik, rolig, perfekt tolkning av alltid lika härliga Hosiasluoma – möter vi Kalle Pulkkinens hurtiga sportklädda damtidningspärmbild som berättar sin klichémässigt positiva pseudodepressionshistoria, Tuija Minkkinens expert som läser upp orsaker till att bli deprimerad och till att vilja leva, samt Annika Aapalahtis gestaltning av samhällets hårda, känslokalla, förminskande bemötande (samhället är klätt i svarta åtsittande pvc-byxor och höga klackar).
Föreställningen beskriver inte bara hur depression känns, utan kommer också med en del fakta om vad det handlar om på ett kemiskt plan: vad sker i hjärnan på en deprimerad människa. Fajten mellan amygdalan (en aggressiv boxare, Kaisa Niemi) och neokortex (Aapalahti) är en rolig iscensättning men det förblir ändå oklart för mig varför amygdalan är så ilsken och grälsjuk. Pulkkinens svartklädda vilt dansande stress är en träffande bild och inslaget med ändtarmsslemmet (Aapalahti igen) och dess betydelse är direkt en ahaupplevelse.
Många fler inslag är roliga och träffande: jag gillar särskilt den sjungande hippien (Pulkkinen) som sprider sitt kärleksbudskap – du är bra som du är, du kan välja kärleken – trots att han är en kliché.
Det enda i föreställningen som känns krystat och onödigt är bitarna då teaterkontraktet bryts och vi får förklaringar till vad som sker i en viss scen, om vad som hänt backstage, et cetera. Det här greppet är uttjatat och tillför ingenting.
Slutet är katharsiskt och hoppfullt utan att ta udden av pjäsens allvar.