På västfronten mycket nytt
Trots en överraskande och detaljrik intrig har franska Vi ses där uppe för många konventionella tablåer och en karaktärsskildring som inte går på djupet.
Vi ses där uppe
Regi: Albert Dupontel. Manus: Dupontel och Pierre Lemaitre, efter Lemaitres litterära förlaga. Foto: Vincent Mathias. I rollerna: Albert Dupontel, Nahuel Pérez Biscayart, Laurent Lafitte, Niels Arestrup.
Ett krig resulterar inte endast i hjältedåd respektive ond bråd död. Kriget, eller rättare sagt dess efterspel, tenderar att lyfta fram även andra kvaliteter, såsom mygel, korruption och girighet.
Det är fallet i Albert Dupontels Vi ses där uppe (Au revoir là-haut), ett drama och en romanfilmatisering som inte räds det surrealistiska och svärtat komiska.
Efter en sejour i det efterkrigstida Marocko – det gäller ett ofrivilligt besök på en polisstation – bär det av till första världskrigets skyttegravar. Vintern 1918 är krigströttheten påtaglig, vilket inte hindrar Laurent Lafittes löjtnant och krigsgalning från att provocera fram ytterligare fientligheter.
En av dem som hamnar i hetluften är Albert Maillard (Dupontel själv), en stackars sate som med nöd och näppe klarar sig helskinnad. Sämre går det för vapenbrodern Edouard Péricourt ( Nahuel Pérez Biscayart) som återvänder från fronten med ett deformerat ansikte och värsta morfinberoendet.
Häpnadsväckande
Så när det är dags att mucka ser duon till att den gode Edouard ”försvinner”, dödförklaras. Hellre gömma sig bakom en uppsättning masker och i det efterkrigstida Paris hanka sig fram som tecknare, fortsättningsvis i sällskap av sin gamla vapenbroder.
I ett försök att lägga fattigdomen bakom sig hittar man på att ta betalt för krigsmonument som man inte ens har för avsikt att uppföra. Bland ”offren” finns gamle herr Péricourt ( Niels Arestru, bekant från Jacques Audiards filmer), en rikeman som mycket gärna skulle vilja veta vad som hände med hans son.
Vändningar finns det alltså gott om men vad annat kan man vänta sig av en romanfilmatisering med sisådär 600 boksidor i ryggen.
Med det nu inte sagt att Vi ses där uppe skulle andas bokdamm. I termer av miljöskildring och detaljrikedom är slutresultatet närmast häpnadsväckande – om det så gäller att väcka skyttegravskriget eller tjugotalets Paris till liv.
Prisbelönad
Det är nästan så man får lust att dra en parallell till landsmannen JeanPierre Jeunet, företrädesvis En långvarig förlovning från 2004. Här kan man skönja samma absurda stämningar och visuella myckenhet, ödet och dess nycker inte att förglömma.
Men trots allt detta, och trots en drös av franska filmpriser (bland annat för bästa manus och foto), trillar man inte nödvändigtvis i farstun.
Intrigen i sig må vara hur rik och överraskande som helst, men när det gäller iscensättningen hade man gärna sett ännu djärvare penseldrag, varför inte i stil med just Jeunet.
Nu känns det som om man stannat halvvägs, varpå de fantastiska utsvävningarna varvas med betydligt mera konventionella tablåer. Samt en karaktärsskildring som inte alltid hänger med i svängarna, går på djupet.