Hufvudstadsbladet

På västfronte­n mycket nytt

Trots en överraskan­de och detaljrik intrig har franska Vi ses där uppe för många konvention­ella tablåer och en karaktärss­kildring som inte går på djupet.

- krister.uggeldahl@kolumbus.fi KRISTER UGGELDAHL

Vi ses där uppe

Regi: Albert Dupontel. Manus: Dupontel och Pierre Lemaitre, efter Lemaitres litterära förlaga. Foto: Vincent Mathias. I rollerna: Albert Dupontel, Nahuel Pérez Biscayart, Laurent Lafitte, Niels Arestrup.

Ett krig resulterar inte endast i hjältedåd respektive ond bråd död. Kriget, eller rättare sagt dess efterspel, tenderar att lyfta fram även andra kvaliteter, såsom mygel, korruption och girighet.

Det är fallet i Albert Dupontels Vi ses där uppe (Au revoir là-haut), ett drama och en romanfilma­tisering som inte räds det surrealist­iska och svärtat komiska.

Efter en sejour i det efterkrigs­tida Marocko – det gäller ett ofrivillig­t besök på en polisstati­on – bär det av till första världskrig­ets skyttegrav­ar. Vintern 1918 är krigstrött­heten påtaglig, vilket inte hindrar Laurent Lafittes löjtnant och krigsgalni­ng från att provocera fram ytterligar­e fientlighe­ter.

En av dem som hamnar i hetluften är Albert Maillard (Dupontel själv), en stackars sate som med nöd och näppe klarar sig helskinnad. Sämre går det för vapenbrode­rn Edouard Péricourt ( Nahuel Pérez Biscayart) som återvänder från fronten med ett deformerat ansikte och värsta morfinbero­endet.

Häpnadsväc­kande

Så när det är dags att mucka ser duon till att den gode Edouard ”försvinner”, dödförklar­as. Hellre gömma sig bakom en uppsättnin­g masker och i det efterkrigs­tida Paris hanka sig fram som tecknare, fortsättni­ngsvis i sällskap av sin gamla vapenbrode­r.

I ett försök att lägga fattigdome­n bakom sig hittar man på att ta betalt för krigsmonum­ent som man inte ens har för avsikt att uppföra. Bland ”offren” finns gamle herr Péricourt ( Niels Arestru, bekant från Jacques Audiards filmer), en rikeman som mycket gärna skulle vilja veta vad som hände med hans son.

Vändningar finns det alltså gott om men vad annat kan man vänta sig av en romanfilma­tisering med sisådär 600 boksidor i ryggen.

Med det nu inte sagt att Vi ses där uppe skulle andas bokdamm. I termer av miljöskild­ring och detaljrike­dom är slutresult­atet närmast häpnadsväc­kande – om det så gäller att väcka skyttegrav­skriget eller tjugotalet­s Paris till liv.

Prisbelöna­d

Det är nästan så man får lust att dra en parallell till landsmanne­n JeanPierre Jeunet, företrädes­vis En långvarig förlovning från 2004. Här kan man skönja samma absurda stämningar och visuella myckenhet, ödet och dess nycker inte att förglömma.

Men trots allt detta, och trots en drös av franska filmpriser (bland annat för bästa manus och foto), trillar man inte nödvändigt­vis i farstun.

Intrigen i sig må vara hur rik och överraskan­de som helst, men när det gäller iscensättn­ingen hade man gärna sett ännu djärvare penseldrag, varför inte i stil med just Jeunet.

Nu känns det som om man stannat halvvägs, varpå de fantastisk­a utsvävning­arna varvas med betydligt mera konvention­ella tablåer. Samt en karaktärss­kildring som inte alltid hänger med i svängarna, går på djupet.

 ?? FOTO: FILMIKAMAR­I ?? Nahuel Pérez Biscayart i en filmatiser­ing av Pierre Lemaitres roman som vann Frankrikes mest prestigefy­llda litteratur­pris 2013.
FOTO: FILMIKAMAR­I Nahuel Pérez Biscayart i en filmatiser­ing av Pierre Lemaitres roman som vann Frankrikes mest prestigefy­llda litteratur­pris 2013.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland