Torbjörn Kevin i Mitt i vyn

Putin är systemsmart. Icke så hans amerikanske motsvarighet. Trump har socialiserats på ett av cynismens urområden: storstädernas fastighetsbusiness. Där är moralen relativ och kunskap om världen utanför onyttig. Trumps systemiska tunnelsyn är maximal.

”När världen går mot det illiberala blir den också

medvetet illitterat. Den trotsar de element som gjorde väst överlägset: en

samtidig utveckling av ekonomi, teknologi och den intellektuella ramen av konkurrerande idéer.”

TORBJöRN KEVIN

Tidigare chefredaktör för Åbo Underrättelser

Det finns en motsättning mellan uttrycket ”den kloka ger efter” och hur det tillämpas av väst i världspolitiken. Jag har formats av föreställningen att väst sedan renässansen har stått för utvecklandets viktigaste element och processer. Inte minst Europa har berömt sig för sina idéer.

När Sovjetunionen föll 1991 stod väst på toppen av denna hybris – och läste följaktligen spelet fel. Kommunismens sönderfall var i vårt kollektiva medvetande en väntad följd av att öst inte kan mäta sig med väst.

Vi ville se resten av världen följa vår logik: Demokratin – den långa siktens armeringsjärn – ska exporteras till stater och regioner under uppbyggnad.

Marknadsekonomin blev i modern tid vår trojanska häst. Resten av världen skulle inordna sig i vårt ramverk, där individ, samhälle och nationer samspelar förutsägbart.

De särskiljande elementen var länge de ekonomiska frågorna – de som vi vant oss vid att ska dominera de traditionella politiska alternativen (höger och vänster).

De socialliberala var en nödvändig del av den politiska legering – kompromiss – som gav oss välfärdssamhället. Termen liberal har sedermera förskingrats. Först kom förleden ”ny-” och stänkte ner idealen. I dag ser vi ordet ”illiberal” ta spjärn mot en liberalism som getts betydelsen av en för snabb förändring av samhälleliga attityder.

Att vara illiberal har bara lite med ekonomi att göra. Motståndet mot invandring uttrycks inte sällan i termer av ekonomi. Men dess kärna ligger i en reaktion mot att omgivningen börjar se annorlunda ut (brett uppfattat).

Donald Trumps ”USA först” är skenbart en ekonomisk slogan, i grunden är den en mental position som går igen hos Putins Ryssland, Erdoğans Turkiet, Orbáns Ungern, och många fler länder.

Det ”genuina” från i går ska se en ny dag randas.

De illiberala trotsar komplexiteten. Den uppenbara lögnens politiker får hållas. De talar till skaror som är främmande för förändringstakten. Det mörknar över många vägar. När världen går mot det illiberala blir den också medvetet illitterat. Den trotsar de element som gjorde väst överlägset: en samtidig utveckling av ekonomi, teknologi och den intellektuella ramen av konkurrerande idéer.

Parallellt har Kina, som ett resultat av USA:s finansieringsunderskott och de västliga företagens överlevnadskamp, kunnat agera passiv mottagare av våra innovationer. Väst har möjliggjort det nya Kina – men påverkar inte jätten.

Utifrån sin ekonomiska bas bygger kommunistdiktaturen upp en militär kapacitet och en ambition i paritet med styrkan. Tron i väst att ekonomin öppnar de strukturer som låter demokratin smyga in har gäckats.

Ryssland har i sin tur oåterkalleligt lagt Krim under sitt välde och håller Ukraina som gisslan inom en överskådlig framtid. Också svallet efter giftskandalen i Salisbury illustrerar rysk taktisk skicklighet.

Putin är ingen narcissist. Han är en produkt av säkerhetstjänstens kommandostrukturer. Han har lärt sig hierarkins funktion. Det gör honom starkare som person och hans maktstruktur effektivare med tanke på hans globala ambitioner. Putin är systemsmart.

Icke så hans amerikanske motsvarighet. Trump har socialiserats på ett av cynismens urområden: storstädernas fastighetsbusiness. Där är moralen relativ och kunskap om världen utanför onyttig. Trumps systemiska tunnelsyn är maximal.

Om framtiden är beroende av armbrytning mellan de två – den är förstås mer komplicerad – är Putin starkare. Han förstår sig på strukturer och en lite längre sikt – tillåten honom för att han gjort sig enväldig.

Väst i sin tur beter sig som om vi befann oss i en strukturlös tillvaro utan koppling till vad vi har trott på: samhällsutveckling byggd på intellektuell skärpa. Det kan konkretiseras. När EU utvisar ryska diplomater vet man med säkerhet att Ryssland svarar med samma mått. När Trump hotar med handelskrig skyndar sig EU att kontra med hot om tullar på nogsamt listade produkter.

Sandlådsmetaforen är tjatig, men tyvärr irriterande relevant. Västs så kallade åtgärder är kraftlösa. Putin småler hela vägen till Kreml.

Ryssland ger inte ifrån sig Ukraina hur EU än ”visar styrka”. Man baserar sin självsyn på en känsla av att man kringskärs av väst. Rätt eller fel – betydelselöst i ett stumt Ryssland.

Vill väst leva upp till vår självsyn måste vi bryta cirkeln. Det är vi som måste ”visa svaghet” – enligt det ryska synsättet – och ge efter på kort sikt, för att vi ska kunna utmana Ryssland och Kina via de långsiktiga kvaliteter vi tror på: humanism, rättsstatsprincip, intellektuell frihet både som självändamål och medel, etcetera.

Den ”fasthet” som EU på DDRmanér berömmer sig för när man kliver över låga staket biter inte på ett Ryssland.

Tror väst på att den kloka ger efter och uppfattar vi oss fortfarande som den kloka måste vi agera utifrån det.

Tomma manifestationer som de facto inte utmanar Ryssland ger tvärtom landet den tid man vill ha för fortsatt mullvadsarbete i väst.

Trump är ett symtom på hur liberalism har övergått i illiberalism. Lösningen är inte att ”demokratisera” USA – störta republikanerna – utan att på nytt befria och skärpa tanken, att öka de egna kraven på vår politiska dialog, inte minst i Europa. Visst gror här en tulipanaros. Men vi kan börja med att omvärdera vår syn på medvetandeindustrialisterna (Facebook, Google). Trots sin nakna kommersialism har de lyckats drapera sig som demokratins avantgarde – men urgröper mera än stöder vår intellektuella kapacitet.

Demokrati är mer komplicerat än diktatur. Illiberala handelsresande som Steve Bannon går indirekt Rysslands och Kinas ärenden. Väst har en lång väg tillbaka. Det första steget är att ta spjärn mot den illiberala nationalismen. Överallt.