Folkliga toner med Lyran
Att arrangera folkvisor för kör har en lång historia, men Akademiska damkören Lyran uppdaterade historien och bjöd på en rad läckra nyarrangemang i njutbart framförande.
KöRMUSIK
Röster från Norden. Akademiska damkören Lyran, dirigent Jutta Seppinen. Mejlans kyrka 6.4.
Att arrangera folkvisor för kör har en lång historia. På 1800-talet var det ett sätt att presentera folkmusik för en bredare allmänhet, många folkmelodier är kända framför allt i till exempel Otto Anderssons tolkning. Hur man handskas med sitt material är sedan en annan fråga – många folkmelodier placerades i ett snyggt, fyrstämmigt sammanhang med dur- och mollharmonier och förlorade måhända en del av sin råare karaktär. Även texterna snyggades ofta till.
Mot den här bakgrunden är det intressant att serveras en hel konsert med folkmusikarrangemang av i dag, njutbart framförda av Akademiska damkören Lyran, som sjöng säkert och genomgående rent under Jutta Seppinens energiska ledning. Klangen är välmående och rytmerna sitter utmärkt. Speciellt fin just nu är den massiva altsektionen, medan sopranerna kanske har svårare att hitta sig själva i klangen även om de bjöd på flera njutbara solon, varav jag speciellt vill nämna Melinda Schulz klockrena sopran och Julia Pöystis träffsäkra kulning. Även fle- ra andra av låtarna hade imponerande soloinsatser, roligt att också serveras lite improvisatoriska element i inledningen.
Balladernas kvinnor
På repertoaren stod hela fem uruppföranden av nya arrangemang. De mjukt böljande isländska folkvisorna satt fint i Finnur Karlssons och Jan Hellbergs nyarrangemang. Garvade Säde Bartling fick kören att klinga fint men lite oförargligt i danska Valravnen och svenska Vänner och fränder, medan tidigare aktiva lyran Jessica Lång imponerade med sin tolkning av Silibrand, snyggt dramatiserad med solokvartett och olika stämningar enligt textens dramaturgi. Medeltida ballader är inte någon helt enkel genre att ge sig på och trots att bägge balladerna klingade bra saknade jag själv en viss suggestiv intensitet i innehållet, som ju oftast dryper av blod och olycka.
De senaste årens feministiska diskussion om folkmusikarvet har också bidragit med en välkommen påminnelse om de medeltida balladernas kvinnobild, som ofta degraderar kvinnan till ett offer eller utsätter henne för tortyr. Värt för en damkör att fundera kring, om man inte redan gjort det. Här hör faktiskt nämnda Vänner och fränder till ett av de få exemplen på en starkare kvinnogestalt (tack vare svenska bandet Garmarnas tolkning 1990-talet kan jag fortfarande den utantill, se dagens kolumn).
Minna Leinonens arrangemang av Kling klang klockan slår var till största delen bekant från Lyrans senaste jubileumssatsning och hörde till kvällens mest lyckade nummer. Leinonen får materialet att låta enkelt och rättframt utan att ty sig till traditionella lösningar. Att texten för det mesta uttalas samtidigt i alla stämmor ger den mer styrka än att spjälka upp kören i melodi och ackompanjemang. Leinonen använder också instrumentet mångsidigt utan att pressa det till hysteriskt höjd och djup.
Berättelsen framför allt
En rolig överraskning var att Lyran tagit upp två av runosångsexperten Ilona Korhonens Larin Paraske-tolkningar, som hon framfört med sin egen ensemble där ett dussin folksångerskor får taket att lyfta med sin styrka. Lyrans klang är mer klassisk och mindre övertonsspetsad än deras, men speciellt inledande Laulasihan mie kotona med energisk dubbelkör fungerade bra. Korhonen har lång erfarenhet också av körinstrumentet och det skulle vara roligt att höra hennes repertoar spridas ännu mer.
Vad många av folksångerna har gemensamt är att tonvikten ligger mer på texten än på musiken, något man kanske kunde betona ännu mer i kör. Såväl runosång som medeltida ballad handlar ju framför allt om att berätta en historia, och speciellt de ålderdomliga finska orden
kunde man nog plugga ännu starkare så man kan befria sig från noter och verkligen gripa publiken med berättelsen.
I slutet av denna månad turnerar Lyran i Norden med detta program, en stilig turnéhelhet med repertoar från alla nordiska länder utom Grönland. Att inkludera ett extranummer på samiska lyfter jag på hatten för, även om det skulle vara på sin plats med något annat än den rätt uttjatade Burro Matti. Hoppas den här repertoaren lever kvar längre än denna vår – till nästa varv hinner man kanske komplettera med ett nyarrangemang på något samiskt, till exempel Nils-Aslak Valkeapää eller Niillas Holmberg?