Hufvudstadsbladet

Folkliga toner med Lyran

Att arrangera folkvisor för kör har en lång historia, men Akademiska damkören Lyran uppdaterad­e historien och bjöd på en rad läckra nyarrangem­ang i njutbart framförand­e.

- TOVE DJUPSJöBAC­KA kultur@hbl.fi

KöRMUSIK

Röster från Norden. Akademiska damkören Lyran, dirigent Jutta Seppinen. Mejlans kyrka 6.4.

Att arrangera folkvisor för kör har en lång historia. På 1800-talet var det ett sätt att presentera folkmusik för en bredare allmänhet, många folkmelodi­er är kända framför allt i till exempel Otto Anderssons tolkning. Hur man handskas med sitt material är sedan en annan fråga – många folkmelodi­er placerades i ett snyggt, fyrstämmig­t sammanhang med dur- och mollharmon­ier och förlorade måhända en del av sin råare karaktär. Även texterna snyggades ofta till.

Mot den här bakgrunden är det intressant att serveras en hel konsert med folkmusika­rrangemang av i dag, njutbart framförda av Akademiska damkören Lyran, som sjöng säkert och genomgåend­e rent under Jutta Seppinens energiska ledning. Klangen är välmående och rytmerna sitter utmärkt. Speciellt fin just nu är den massiva altsektion­en, medan sopranerna kanske har svårare att hitta sig själva i klangen även om de bjöd på flera njutbara solon, varav jag speciellt vill nämna Melinda Schulz klockrena sopran och Julia Pöystis träffsäkra kulning. Även fle- ra andra av låtarna hade imponerand­e soloinsats­er, roligt att också serveras lite improvisat­oriska element i inledninge­n.

Balladerna­s kvinnor

På repertoare­n stod hela fem uruppföran­den av nya arrangeman­g. De mjukt böljande isländska folkvisorn­a satt fint i Finnur Karlssons och Jan Hellbergs nyarrangem­ang. Garvade Säde Bartling fick kören att klinga fint men lite oförarglig­t i danska Valravnen och svenska Vänner och fränder, medan tidigare aktiva lyran Jessica Lång imponerade med sin tolkning av Silibrand, snyggt dramatiser­ad med solokvarte­tt och olika stämningar enligt textens dramaturgi. Medeltida ballader är inte någon helt enkel genre att ge sig på och trots att bägge balladerna klingade bra saknade jag själv en viss suggestiv intensitet i innehållet, som ju oftast dryper av blod och olycka.

De senaste årens feministis­ka diskussion om folkmusika­rvet har också bidragit med en välkommen påminnelse om de medeltida balladerna­s kvinnobild, som ofta degraderar kvinnan till ett offer eller utsätter henne för tortyr. Värt för en damkör att fundera kring, om man inte redan gjort det. Här hör faktiskt nämnda Vänner och fränder till ett av de få exemplen på en starkare kvinnogest­alt (tack vare svenska bandet Garmarnas tolkning 1990-talet kan jag fortfarand­e den utantill, se dagens kolumn).

Minna Leinonens arrangeman­g av Kling klang klockan slår var till största delen bekant från Lyrans senaste jubileumss­atsning och hörde till kvällens mest lyckade nummer. Leinonen får materialet att låta enkelt och rättframt utan att ty sig till traditione­lla lösningar. Att texten för det mesta uttalas samtidigt i alla stämmor ger den mer styrka än att spjälka upp kören i melodi och ackompanje­mang. Leinonen använder också instrument­et mångsidigt utan att pressa det till hysteriskt höjd och djup.

Berättelse­n framför allt

En rolig överraskni­ng var att Lyran tagit upp två av runosångse­xperten Ilona Korhonens Larin Paraske-tolkningar, som hon framfört med sin egen ensemble där ett dussin folksånger­skor får taket att lyfta med sin styrka. Lyrans klang är mer klassisk och mindre övertonssp­etsad än deras, men speciellt inledande Laulasihan mie kotona med energisk dubbelkör fungerade bra. Korhonen har lång erfarenhet också av körinstrum­entet och det skulle vara roligt att höra hennes repertoar spridas ännu mer.

Vad många av folksånger­na har gemensamt är att tonvikten ligger mer på texten än på musiken, något man kanske kunde betona ännu mer i kör. Såväl runosång som medeltida ballad handlar ju framför allt om att berätta en historia, och speciellt de ålderdomli­ga finska orden

kunde man nog plugga ännu starkare så man kan befria sig från noter och verkligen gripa publiken med berättelse­n.

I slutet av denna månad turnerar Lyran i Norden med detta program, en stilig turnéhelhe­t med repertoar från alla nordiska länder utom Grönland. Att inkludera ett extranumme­r på samiska lyfter jag på hatten för, även om det skulle vara på sin plats med något annat än den rätt uttjatade Burro Matti. Hoppas den här repertoare­n lever kvar längre än denna vår – till nästa varv hinner man kanske kompletter­a med ett nyarrangem­ang på något samiskt, till exempel Nils-Aslak Valkeapää eller Niillas Holmberg?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland