Oväntat fungerande Leevimöte
Det är manskörsjubileer för hela slanten i år. Ylioppilaskunnan Laulajat inledde sitt firande med en kombination av nationalromantik à la Madetoja och Leevi and the Leavings.
KöRMUSIK
YL 135 år: Leevit.
Ylioppilaskunnan Laulajat, dirigent Pasi Hyökki. Nosturi 7.4.
Att kombinera Leevi Madetoja med Leevi and the Leavings får kanhända någon att lyfta på ögonbrynen, men kombinationen fungerade faktiskt överraskande bra vid lördagens konsert. Det kändes alltså piggt av anrika Ylioppilaskunnan Laulajat att inleda sitt 135-årsjubileum med detta spektakel, speciellt som en jubileumskonsert av mer traditionellt snitt går av stapeln nästa vecka (samma dag som Akademiska Sångföreningens, vilken knasig planering!).
Leevi Madetoja (1887–1947) hör till de tonsättare som stått YL speciellt nära, och detta samarbete har vi att tacka för en stor del av hans välklingande manskörsalster. Leevi and the Leavings och Gösta Sundqvist (1957–2003) har ingen koppling till kören men erbjuder en utblick över en annan epok, och populärmusik är ingalunda främmande för YL av i dag.
Flera av de alster man denna gång valt gick i textväg faktiskt att kombinera på ett fyndigt sätt – i Madetojas sånger handlar det om segelbåtar, stränder och sommarvind, i Sundqvists trycker vi näsan mot kalla fönster, funderar på Helsingfors skönhet och hur vi ska klara oss på stugan hela vintern igenom. Ur Leevi and the Leavings ansenliga låtskatt hade man valt de mer filosofiska bitarna, inte de allra vildaste slagdängorna (den stilen sparades till extranumret).
Skjut upp klimaxen
Av Sundqvists superhits hade man tagit med Pohjois-Karjala, men cloun i Tuomas Meurmans finurliga arrangemang verkade vara att skjuta upp den ikoniska refrängen till så sent som möjligt i låten, vilket byggde upp en intressant spänning. Även i övrigt blir det höga poäng för Leavings-arrangemangen, åtta låtar arrangerade av åtta olika personer gjorde att alla lät lite olika. Själv fastnade jag speciellt för dem som utan att förlora låtens essens omstöpte den i ett mer klassiskt klingande format, vilket fick ut det allra bästa av YL:s klang, framför allt Tuukka Haapaniemis Pohjoisen taivaan alla och Tomas Takolanders Onnelliset. Vissa satte mer sprätt på gänget med rytminstrument och annat, och den avslutande blockflöjtskören i Jussi Chydenius Jos Helsinki on kaunis var fullständigt avväpnande. Ett snyggt sätt dessutom att få ut kören till paus, eftersom det inte var så lätt att röra sig från och till Nosturis scen.
Nosturi är en rockklubb utan naturlig akustik och kören förstärktes naturligtvis med mikrofoner. Förmånligast var detta för första basen, som lät enhetlig, medan de andra stämmorna led lite av att mikrofonerna plockade upp enskilda röster och lät bli att förmedla de allra mustigaste bastonerna. I övrigt var klangen högklassig som vanligt, med undantag för smärre renhetsproblem i några sånger, speciellt Madetojas
■ murriga Talvinen Tiber. Allt sjöngs säkert utantill.
Allvaret berörde
De flesta Madetojasångerna går i miniatyrformat, korta ögonblicksbilder som flyter snabbt förbi. Att kombinera flera korta Madetoja och en längre Sundqvist i små helheter fungerade utmärkt bra och passligt omväxlande. Skulle man ha koncentrerat sig på endast det egna temat kunde det lätt ha blivit lite enformigt. Speciellt berörande var det dystra setet med Madetojas fantastiska Elegia i en berörande och skicklig tolkning, kombinerad med Leevi and the Leavings Pimeä tie, mukavaa matkaa, där allvaret betonades med insprängd requiemtext.
Dirigenten Pasi Hyökki hade
Flera av de alster man denna gång valt gick i textväg faktiskt att kombinera på ett fyndigt sätt – i Madetojas sånger handlar det om segelbåtar, stränder och sommarvind, i Sundqvists trycker vi näsan mot kalla fönster, funderar på Helsingfors skönhet och hur vi ska klara oss på stugan hela vintern igenom. Tove Djupsjöbacka Recensent
konserten igenom ett säkert och inspirerande grepp om sina korister, och hans plastik växlade skönt mellan full kraft och känslig skörhet. Textbehandlingen var genomgående njutbar, man uppfattade nästan alla ord och tolkningarna blev aldrig slentrianmässiga utan levde naturligt enligt textinnehållet. Att YL:iterna 2018 består av allt från gråskägg till ynglingar gav intressanta vibbar, speciellt i dödstematiken kunde man ana att det finns livserfarenhet i leden att ösa ur. YL:s andra jubileumskonsert, YL:n tarina, går av stapeln i universitetets solennitetssal lördag 14.4. kl. 18.