NEKROLOG

Risto Ilmari Antero Hyvärinen ● Född 23.4.1926 Död 8.3.2018 i Helsingfors

Första gången jag såg Risto Hyvärinen stå i en kateder var i Sjökrigsskolan sommaren 1956. Det var svårt att avgöra vad som glänste mest, den unge kustartilleristens blanka stövlar eller hans intelligens. Det var inte alla officerare som efter kriget glänste med sin fyndighet och sitt sinne för humor. Hyvärinen lade man märke till.

Risto Hyvärinen var utan tvivel en av försvarets påläggskalvar med kommenderingar till huvudstabens utlandsavdelning mellan tjänstgöring i trupp och undervisningsuppgifter vid de militära läroanstalterna. Hyvärinen tillhörde den sista kontingenten som kommenderades ut i fält. Tjänstgöringen i artilleriet medförde en viss lomhördhet som förvärrades med åren.

Det är alltså ingen slump att första delen av Hyvärinens meritlista omfattar åren i försvarets tjänst 1948–1965. Ungefär vid denna tidpunkt fanns en skara unga militärer med begåvning och fallenhet att göra sig gällande i vidare cirklar än de trångt militära. Till dem hörde general Aimo Pajunen, amiral Jan Klenberg och senare general Gustav Hägglund.

Risto Hyvärinen handplockades som ung major till utrikesministeriet 1965 och förflyttades två år senare till chef för den politiska avdelningen. Han hade en akademisk karriär på gång samtidigt med en pol.mag.examen 1950 och en godkänd doktorsavhandling 1958, studier vid Oslo universitet 1950–1951 och forskning vid institutionen för internationella relationer vid universitetet i Harvard 1963. Där kunde man skymta dr Henry Kissinger i murgrönans prakt.

Finlands utrikespolitik befann sig i slutet av sextiotalet i ett kritiskt skede. Förhandlingarna för att förlänga VSB-pakten 1970 förblev lönlösa då Moskva inte längre ville erkänna vårt lands neutralitet. Bara Urho Kekkonens resoluta ingrepp vid förhandlingsbordet i Kreml kunde uppskjuta det smärtsamma bakslaget.

På utrikesministeriet drabbades ”överstejuntan” av en katastrof. Hasarden att spela med Kina-kortet för att säkra Max Jakobsons val till generalsekreterare för Förenta Nationerna misslyckades. De unga, handlingskraftiga diplomaterna med Ilkka Pastinen, Risto Hyvärinen, Aarno Karhilo och Keijo Korhonen skingrades för världens vindar med Max Jakobson i spetsen. Risto Hyvärinens exil blev framgångsrik. Han blev ambassadör i Beograd år 1972, då ett högintressant centrum för tredje världens aspirationer. Sidoackrediteringen till Aten kunde man ta med en klackspark.

Ambassadör Hyvärinen fungerade som politisk företrädare för FN:s generalsekreterare under nedrustningsförhandlingarna i Genève 1975–1978 och återkom från disponibiliteten för att bli ambassadör i New Delhi 1979 med sidoackreditering till Katmandu, Dacca och Singapore. Under sin period i Indien greps Risto Hyvärinen av ett särskilt intresse för Asien och kontinentens frammarsch. Fem år senare fick han något av ett drömjobb i Beijing med ackreditering också i Pjongjang. Karriären avslutades i Budapest 1992.

Betecknande för hur hård en ledande, finländsk diplomats arbetsbörda kunde bli är att Risto Hyvärinen mitt i karriären drabbades av en svår sjukdomsattack på tennisbanan. Han övergick senare till lugnare sysselsättningar som golf och schack. Han utförde länge en stark insats i frontveteranernas led.