I själens magasin

Enckells personliga och direkta uttryckssätt är en förutsättning för projektet som utspelar sig i det växlande ljuset av psykoanalysens måne en blåsig natt med drivande moln.

Mikael Enckell pläderar för det som han ser som judendomens öppna tänkande, friheten att röra sig i olika riktningar, att slippa välja mellan alternativ och att återvända till det förflutna när det känns påkallat i stället för att konsekvent följa en linjär utveckling.

■ Att läsa psykoanalytikern Mikael Enckells essäer är ingen sinekur. Tvärtom, intrycken är ofta så motstridiga att både läsaren och texten är nära att slå knut på sig själv. En fallgrop kan vara att tonfall och gestik ofta signalerar att här talar en vishetslärare, att läsarens roll är att luta sig bakåt i respekt och passivt insupa vad han har att meddela. Och visst, respekten faller sig naturlig för denne författare som aldrig upphör att brottas med de mest existentiella frågorna, som låter sitt eget liv vara prövostenen när han närmar sig religiösa och psykologiska teoribyggen och som konsekvent bryter mot vår tids regler om att text framför allt ska vara lättillgänglig och produceras på mottagarens villkor. Men Enckells vishet ligger inte – åtminstone inte övervägande – i det han lär ut utan i hans hållning, hans outtröttliga beredskap att ta sig an de olösliga existentiella frågorna utan att låta sig nedslås. En hållning som, vilket han är inne på i början av sin nya bok Öppna meningar, blir allt svårare ju närmare döden man kommer.

Enckells personliga och direkta uttryckssätt är en förutsättning för projektet som utspelar sig i det växlande ljuset av psykoanalysens måne en blåsig natt med drivande moln. Det öppnar också, vilket ligger i sakens natur, för chockerande etiska blottor som visar att Enckell, precis som vi alla men mer frispråkig än de flesta, bär på en last av sånt som vi nödtorftigt baxar in i magasinen trots att det ständigt tränger ut i fogarna. ”Gud bor i detaljen” är ett citat (av konsthistorikern Aby Warburg) Enckell gärna upprepar. Det gäller naturligtvis också för Hans främste vedersakare.

På Akropolis

Öppna meningar består av två delar. Halva boken är en essä om kollegan Risto Frieds mäktiga verk ägnat Sigmund Freuds korta text från 1936 om sitt besök på Akropolis. Andra halvan är en kedja av korta, löst sammanfogade essäer som kombinerar Enckells familjehistoria, antisemitismens problem, film och litteratur, Proust. Det sammanbindande temat för alla bokens teman är legeringen mellan judendomen och psykoanalysen. Alltså idel bekanta ämnen för den som känner Enckells författarskap, men outtömliga.

Fried/Freud-texten varierar för Enckell centrala teman som psykoanalysens relation till judendomen och förhållandet mellan judendomen och det grekiskkristna tänkandet. Enckell gör, som boktiteln ger vid handen, sig till talesman för det som han ser som judendomens öppna tänkande, friheten att röra sig i olika riktningar, att slippa välja mellan alternativ och att återvända till det förflutna när det känns påkallat i stället för att konsekvent följa en linjär utveckling. Förhållandet mellan ledstjärnorna judendom och psykoanalys präglas av att Enckells judendom rätt långt verkar modellerad på psykoanalysen. Den är ahistorisk och statisk och fungerar mer som modell för ett sätt att tänka än som en tro. Enckell förhåller sig ofta kritiskt till sin areligiösa samtid men då är det snarare intresse för de religiösa tänkesättens världsförklaringar än religionsutövning som sådan han efterlyser. En konsekvens av svävningen mellan olika, om än alltid positiva, förhållningssätt till de religiösa tänkesätten är en viss begreppsoklarhet. Gud, till exempel, framstår än som en verkligt existerande ”diskussionspartner”, än som en modell av det omedvetna eller av analysandens förhållningssätt till psykoanalytikern.

Pappor

Den personliga drivkraften till Enckells förhållningssätt till kollegans bok och till lärofaderns uppsats, den som gjuter liv i framställningen, är ett av hans mest bärande och smärtsamma teman: förhållandet till fadern. När Freud i medelåldern besökte Akropolis var det samtidigt en bekännelse till den grekiska värld som för honom ersatte faderns judiska tro. Freud verkade för klarhet, rationalitet och vetenskaplighet, i oppo- sition mot den judiska trosvärld hans far personifierade. När han långt senare, några år före sin död, skrev artikeln om besöket, var frågan i vilken mån han genom sitt val av bana hade svikit sin far och sitt ursprung mycket mera aktuell för honom. Var han jude eller grek?

Det är en frågeställning som Enckell i sin essä skärskådar ur många synvinklar. Han diskuterar psykoanalysens vilja att distansera sig från sitt ursprung i judiskt tänkande. Alltför mycket förloras, menar Enckell, på sådana distanseringsförsök. Det var en insikt Freud också kom till. Trots att det vetenskapligt sett kan vara nödvändigt att betona rationaliteten måste psykoanalysen stanna kvar i sitt både-och. Det innebär accepterandet av det irrationella, parallellt med strävan efter vetenskaplighet.

Men dessutom finns den personliga aspekten på Freuds problem: Mikael Enckells förhållande till sin far poeten Rabbe Enckell som han skildes från efter föräldrarnas separation. Enckell har många gånger återkommit till skilsmässobarnets upplevelse av att svikas av sina föräldrar och till rädslan för att vara överlopps, av ingen älskad. Ett viktigt stråk i hans författarskap har varit behovet att återskapa relationen till föräldrarna som lämnade honom i barndomen, och här löper hans och Freuds erfarenhet av svek samman och ger texten dess nerv.

Trasorna

I skilsmässobarnets kompromissökande vilja att se det goda hos alla finns ett koncentrat av det konstruktiva i Mikael Enckells författarskap, dess ljusa sida. Naturligtvis finns också en mörk sida. När han i en bisats jämställer palestinierna med nazisterna som judarnas vedersakare, eller när han i ett långt och snårigt resonemang kommer fram till att de som hade velat se filmregissören Roman Polanski dömd för att han våldtog en trettonårig flicka (fast Enckell skriver ”knappt fjortonårig fotomodell”) drivs av antisemitism är det som att se trasorna sticka ut under den mödosamt stängda magasinsdörren. Sådana undanstuvade trasor har vi alla. Det är på sitt sätt beundransvärt att Mikael Enckell visar dem som en del av sitt tänkande, men synd att han inte granskar dem närmare, något han borde ha bättre förutsättningar än de flesta att göra.