Ha respekt för en vargflock
VARG HBL:s kulturchef Fredrik Sonck skriver om rädsla i vargdebatten (HBL 9.4). Det är ett vanskligt ämne för en redaktör på Mannerheimvägen 18 i Helsingfors. I synnerhet då man ska sätta sig in i andra människors rädsla. På landsbygden där halvtama vargar syns kring gårdarna nästan dagligen är det en praktisk fråga. Man kan kalla det rädsla, oro, ansvar om man så vill. Hur skydda sina husdjur, hur kommer barnen tryggt till skolbussen, kan man låta barnen leka ute på gården? Vad säger man till stadsborna då de vill hyra sommarstuga och frågar om det är tryggt att plocka svamp och bär i skogen?
Samhället borde ta hand om detta så att alla kan leva tryggt. Västra Nyland, Åboland och Österbotten är inte lämpliga vargområden på grund av för tät bebyggelse och avsaknad av stora ödemarker. Inte måste man vara vargmotståndare för att begripa detta!
Vargen har inte dödat en människa i Finland på 100 år, ett mantra som upprepas i tid och otid. Än sen då? Är det detta som myndigheterna väntar på? Vem har ansvaret för denna politik? En biologisk fråga är det inte! Vargen i Finland är en del av den västliga populationen i Ryssland och frågan är om vi har någon egen varg över huvud taget.
Här i Västnyland är man ibland tvungen att vara ute till fots efter mörkrets inbrott, till exempel efter en dag i timmerskogen. Ett vargmöte är inte uteslutet på vägen hem – vad göra i så fall? Att bli rädd är inte tillrådligt enlig Sonck. En till fem vargar har i vinter haft sitt stråk 300–500 meter från mitt hem. Osökt dök den 22-årige studenten Kenton Joel Carnegie – som utanför sin by blev dödad av två–fyra vargar i Saskatchewan, Kanada 2005 – upp i mitt huvud. Jag arbetade då med jakt- och viltfrågor och det var en händelse som berörde djupt.
Den 13 mars 2010 blev den 32-årige läraren Candice Berner dödad under en joggingtur av en vargflock i Alaska. Det är väl ingen skillnad på en Alaskavarg eller en varg från Ryssland då det gäller dess instinkter. En fråga som inställer sig utifrån kulturchefens resonemang. Var man rädd? Var det äkta känslor? Vad tänker man i den stund då ett vilddjur har överhanden och man håller på att förlora kampen?
Jag har en upplevelse som låter mig ana hur det känns. För många år sedan blev jag anfallen av en skadad älg som med rusningar och sparkar försökte döda mig. Det hela var litet overkligt och hotfullt då ett djur med en levan-
Vargen har inte dödat en människa i Finland på 100 år, ett mantra som upprepas i tid och otid. Än sen då? Är det detta som myndigheterna väntar på?
de vikt på 300–400 kg anfaller. Efter ett fall blev jag under älgen och hade spelat ut mina sista kort. Inte hann jag bli rädd, tänkte att det här blir sjukhusresa, hoppades på ett under. Jag hade tur, undret skedde!
En ensam frisk varg behöver man kanske inte vara rädd för men en grupp på två– tre vargar skall man nog ha respekt för. De har ju kapaci- tet att döda en hjort eller en älgkalv på 80–100 kg. SVAR ”Att bli rädd är inte tillrådligt” är något som jag aldrig skrivit och aldrig menat. Självklart blir vi alla rädda ibland, i de mest skiftande situationer. Det var inte detta enkla faktum som min krönika resonerade kring, utan om rädslans plats i våra gemensamma beslutsprocesser. Om Bjarne Andersson läser den en gång till ser han kanske att den inte dikterar några enkla eller givna svar i vargfrågan. Men jag vill ändå tacka honom för den relevanta påminnelsen om att också älgen hör till de djur som kan vara farliga och som vi bör ha respekt för.