Fredagsmys med mördare
Ondska är inte småtrevligt, skriver Annika Hällsten på tal om vår fäbless för polisserier.
Häromdagen tittade jag på en färsk film om två ensamstående åldringar som sökte tröst hos varandra. De två 80+-arna var inte vilka gamlingar som helst, de spelades av de alltid glamorösa Jane Fonda och Robert Redford, men de var helt tydligt gamla – rynkiga, fårade, gråhåriga och med krumma ryggar.
Gamla människor har som känt ofta sömnproblem och filmen Our Souls at Night börjar med att den ena av dem, änkan Addie Moore försiktigt frågar änklingen Louis Waters om han kan tänka sig att tillbringa nätterna hos henne, i hennes säng. ”Bara sova, inget annat”, förtydligar hon.
Ur detta stillsamma sovande utvecklas sedan en liten historia om kärlek sent i livet och om uppoffringar, ingen märkvärdig historia alls, men ett vilsamt drama utan chockerande skrämseleffekter. Och utan skymten av en seriemördare. Varifrån kommer alla dessa vidriga mördare som nu befolkar våra vardagsrum och som förvandlar fredagsmys till en blodig sörja? Och varför är vi så upptagna av att titta på dem och deras motbjudande handlingar och varför envisas vi med att kalla det för underhållning?
Människor stenas, knivskärs, dränks, kastreras, bränns, skjuts, förblöder och våldtas till döds medan vi begapar vedervärdigheterna smaskande i oss popcorn i våra bekväma soffor.
Kolla in utbudet på strömningstjänsterna och ni kommer att upptäcka manusförfattarnas variationsrikedom vad gäller konsten att döda.
Jag avskydde Bron på grund av det utstuderade våldet som var särskilt osmakligt i den tredje säsongen där minst en person dödades per avsnitt. Det blev ganska många äckligheter och efter att hälften av avsnitten hade visats slutade jag följa med serien, trots Sofia Helins fina insats.
Nu försöker jag mig på franska dramat La Mante, i ett fåfängt försök att bättra på mina kunskaper i franska, men tvingas tyvärr inse att manusförfattarna tagit intryck av Bron. En annan tänkbar inspirationskälla är Änglar och demoner där fyra kardinaler gick en brutal död till mötes.
La Mante (Bönsyrsan) rider på skådespelaren Carole Bouquets insats. Bouquet spelar Bönsyrsan, en mördare inspärrad på livstid men vars bestialiska mord nu inspirerat en copycat. Bönsyrsan går med på att hjälpa polisen i utbyte mot att hon får träffa sin son hon inte sett sedan han var barn.
Tempot är bra men morden hade jag klarat mig utan. Man hade åtminstone kunnat slippa se dem.
Spänning i ett drama kan byggas upp av annat än psykopater som ruvar på hämnd eller drivs av dunkla motiv och poliser som jagar fram i natten med laddade revolvrar. Se på serier med vardagsdramatik vi alla kan känna igen oss i, som Barnmorskan i East End till exempel.
För den som anser att livet inte är värt att leva om det inte finns en polisserie till hands har jag några bra tips. Främst bland dem är förstås brittiska Broadchurch.
I Broadchurch slipper vi närbilder på torterade och lemlästade offer. I stället koncentrerar sig serien på hur människorna i det lilla samhället reagerar när en pojke försvinner och hittas dödad. Förtvivlan, sorg, skuldbeläggning samsas med den envisa driften att gå vidare i livet.