Handlingsförlamat

Frilansskribent, tidigare redaktör för en tysk tidning och korrespondent i Stockholm, Moskva, Ankara och Bryssel.

Mission accomplished! Så skrev förra lördagen en mycket belåten Donald Trump, USA:s tweeter-in-chief. Under natten hade flygplan och krigsfartyg på hans order bombarderat militära mål i Syrien som straff för en misstänkt användning av kemiska vapen.

Den senaste giftgasattacken drabbade människor i staden Douma som sedan dess har återtagits av regeringsstyrkor. Incidenten undersöks nu av internationella experter. Men vad har Trump egentligen uppnått med vedergällningen mot Bashar al-Assad – enligt honom ”a Gas Killing Animal”?

Försvarsminister James Mattis skyndade sig att tala om en engångsföreteelse. Mer än hundra missiler avfyrades i syfte att förstöra en forsknings- och produktionsanläggning och två arsenaler för kemiska vapen. Ingen dog. Dessutom gjordes allt för att undvika en sammandrabbning med ryska eller iranska styrkor och att inte trappa upp konflikten.

Priset som diktatorn själv var tvungen att betala blev inte heller så högt som Trump i sina hotfulla yttranden hade låtit förstå. Det var försvarsministern som hade varnat att läget lätt kunde eskalera. Mattis anses vara en av de få ”vuxna” som finns kvar i presidentens omgivning efter det att utrikesministern och säkerhetsrådgivaren fick sparken.

Så blev straffet för ytterligare en giftgasattack lika symboliskt som för ett år sedan. Då bombades en syrisk flygvapenbas – utan långtgående konsekvenser. Nu nöjer sig Trump återigen med en styrkedemonstation som samtidigt avslöjar att USA är handlingsförlamat i Syrien. Hans regering har ingen strategi. Och den visar inte heller intresse för diplomati.

Presidentens egentliga budskap efter vedergällningsattacken kom fram i ett tv-tal: USA kan inte rensa ut det onda i världen eller agera överallt där det finns tyranni, förklarade Trump. Varken amerikanskt blod eller amerikanskt pengaflöde kunde skapa fred eller säkerhet i Mellanöstern.

Redan tidigare hade presidenten meddelat i en tweet att han tänker dra bort de drygt tvåtusen man starka specialstyrkorna som har kämpat vid sidan av den syriskkurdiska milisen YPG mot terrororganisationen Islamiska staten. Visst, Assad har nästan vunnit kriget i Syrien tack vare Iran och Ryssland. Men det är en pyrrhusseger som aldrig kan leda till en hållbar fred. Stora områden i norr kontrolleras av Turkiet eller kurdmiliser. Om USA är berett att överge kurderna, som Ankara kräver, eller vägrar att delta i landets återuppbyggnad, minskar också inflytandet i samband med en konfliktlösning.

Presidentens kritiker har på alla tänkbara sätt påpekat varför han uppfattas som inkompetent och okvalificerad: Han är självupptagen och impulsiv, säger eller twittrar vad som helst, kan spontant ändra sina åsikter och har dessutom bekymmer med en hel rad utredningar och skandaler.

Inte konstigt att Trump då hellre vill satsa på Nordkorea än på den komplicerade konflikten i Syrien. Under ett toppmöte med Kim Jong-Un kan han träda fram i sin favoritroll som dealmaker. Och om de båda excentriska ledarna verkligen når en överenskommelse om nedrustningen på Koreahalvön skulle de utan tvekan gå till historien.

Men det kan också gå snett. I början av året tävlade Trump och Kim ännu om vems kärnvapenknapp som är större.

”Så blev straffet för ytterligare en giftgasattack lika symboliskt som för ett år sedan. Då bombades en syrisk flygvapenbas – utan långtgående konsekvenser. Nu nöjer sig Trump återigen med en styrkedemonstation som samtidigt avslöjar att USA är handlingsförlamat i Syrien. Hans regering har ingen strategi. Och den visar inte heller intresse för diplomati.”

HORST BACIA