Att stå för vad man vet

JäMSTäLLDHET Juris doktor Nina Nordströms kommentar till FNkommissarien Kate Gilmores tal (HBL, I dagkolumnen 17.4) kan vid en snabb genomläsning lätt ge bilden att deklarationen om de mänskliga rättigheterna bara bygger på lärdomar från de senaste av de 1 800 krig som tvingat mänskligheten till eftertanke.

Man brukar säga att den antika grekiska demokratin bygger på uppfattningen om alla människors lika värde, fast den noga räknat begränsades till de fria männen. Kvinnogruppen ledd av indiern Hansa Mehta fick debattera länge för att driva genom formuleringen ”All human beings” i stället för ”All men”, vilket kunde ha uteslutit kvinnorna i deklarationen ännu 1948.

Det som sällan framhålls är hur 3 000 år gamla judiska regler om hur främlingar ska behandlas likvärdigt bidragit till vårt tänkande genom kris tendomens förmedling. Judarna hade också länge skilt sig från sina grannar genom att inte offra barn, en övertygelse de fick offra eget blod för.

Jesus behandlade utländska kvinnor med samma respekt som judiska män, vilket väckte mycket förvåning och protester. Han framställde barnet som en förebild för de vuxna och småningom blev det förbjudet både att göra abort och att sätta ut oönskade barn i hela romarriket.

Kollisionen mellan gamla värderingar i Indien i kombination med västerländsk teknologi och moderna värderingar har bland annat lett till att tio miljoner flickfoster aborterats i Indien på två decennier efter att de identifierats vid ultraljudsundersökningar. Jämställdheten mellan könen har en lång väg att gå och förutsätter en myckenhet av diskussion baserad på att man vet vad man står för.