Ibland upplever jag att folk bedömer mig för mycket utgående från mina prestationer. Jag är mycket mera än en idrottsutövare.
JEM-guldmedaljören Viivi Lehikoinen har gått igenom stora förändringar i vinter. – Idrott är bara en del av livet, säger hon.
Friidrottslöftet Viivi Lhikoinen
23 juli 2017, Grosseto. Finalen i 400 m häck i U20-EM. Viivi Lehikoinen, 17, får en kanonstart och ligger tvåa före målrakan, men tvingas nöja sig med brons – med den suveräna rekordtiden 56,49, finskt rekord i åldersklassen och den femte snabbaste av en finländare totalt.
”EM-brons i 400 m häck 56,49!!!??? Nytt finskt juniorrekord och en putsning av mitt gamla rekord med 1,2 sekunder. Whaat.” skriver Lehikoinen på Instagram.
Resultatet räcker nästan till en biljett till VM i London: segraren Yasmin Giger och tvåan Agata Zupin kvalificerar sig för VM, där slovenskan Zupin tar sig till semifinal. Den absoluta världstoppen är inte långt borta för Lehikoinen, som vann EM-guld i U17-EM året innan.
Studentskrivningar
Det säger sig självt att Viivi Lehikoinen är ett av de stora blåvita affischnamnen när junior-VM avgörs i Tammerfors i juli. En supertalang i en mycket krävande och dramatisk friidrottsgren.
Så Lehikoinen har gått och drömt om JVM och tränat stenhårt hela vintern med Tammerfors i tankarna? Inte precis.
– Jag har fokuserat mer på studentskrivningarna under mitt sista år i gymnasiet, säger HIFK-löparen Lehikoinen, som skrev studenten i Backasbrinkens idrottsgymnasium i Helsingfors.
– Det har varit mest grundträning, så inte helhetsbelastningen skulle bli för stor.
”Mer än bara idrott i livet”
Lehikoinen, 18, har också gått igenom en hel del förändringar under det senaste året utanför friidrotten. Hon har för första gången flyttat hemifrån och tänkt över sin framtid.
– Jag funderade om idrott är min grej. Det är så hårt. Så resultatinriktat, säger Lehikoinen.
– Ibland upplever jag att folk bedömer mig för mycket utifrån mina prestationer. Jag är mycket mera än en idrottsutövare.
Studentstressen återspeglade sig i inomhussäsongens resultat, men Lehikoinen beslöt sig för att fortsätta
sin satsning. Under de följande åren tänker hon fokusera på att vara en häcklöpare och lägga studierna på is.
– Jag har lärt mig att behandla de här sakerna. Lyckligtvis har jag mina närmaste som förstår mig. Idrott är förstås en del av mig, men fortfarande bara en liten del av livet, säger Lehikoinen, som säger sig vara intresserad av att läsa psykologi och medicin i framtiden.
Mognadsprocess
Framgångarna innebär också att Lehikoinen får en hel del uppmärksamhet. En oundviklig del av att vara en toppidrottare.
– Det var svårt i början. Jag gillar inte att vara i centrum, utan håller mig hellre lite i bakgrunden. Samtidigt hjälper publiciteten mig att få sponsorer, som gör att jag kan utöva min idrott, säger Lehikoinen. Hur tror du att framgångarna förändrat dig som människa? – Mitt mål är att jag förändras så lite som möjligt. Men såklart har jag utvecklats mentalt som människa. Jämfört med för tre år sedan är jag tuffare och vågar lita mer på min egen förmåga.
”Gillar utmaningen”
400 m häck är inte precis den lättaste idrottsgrenen och inte ens Lehikoinen själv vet riktigt hur hon blivit häcklöpare. Hon har prövat allt från balett och redskapsgymnastik till 800 meter och 100 meter häck, så hennes mångsidiga bakgrund har säkert hjälpt henne.
– Jag gillar att det är lite krävande. Egentligen tycker jag att det är lättare att springa när det kommer häckar som bryter löpningen, men 400 m häck kräver inte heller riktigt lika mycket explosivitet som 100 m häck, funderar Lehikoinen.
Osäker på formen
Snart rullar säsongen dock i gång ordentligt för Lehikoinen, då hon åker på träningsläger till Turkiet. Det är ännu oklart när hon inleder utomhussäsongen, men åtminstone Paavo Nurmi Games i Åbo i början av juni står på programmet.
– Det är lite spännande att se hurdan formen är, då det varit mera skolgång i vinter. 400 m häck är en så tuff sträcka att det krävs hårda träningar och lopp för att finna toppformen.
Lehikoinen hör förstås till medaljkandidaterna inför JVM. Förra året var hon fyra i världsrankingen i sin åldersklass. Förutom den ovannämnda medaljduon var USA:s Sydney McLaughlin snabbare med tiden 53,82.
– Det är omöjligt att säga att jag inte tänker på medaljerna, men det viktigaste är att vara nöjd med mig själv, att jag gjort mitt bästa och känner att jag utvecklas, säger Lehikoinen.
EM i Berlin?
Kvalgränsen till senior-EM i Berlin är 57,70. Det borde vara en munsbit för Lehikoinen. I EM i Amsterdam 2016 krävdes 56,05 för att gå till final.
– JVM känns hetare. Möjligheterna till att nå framgångar är större och där träffar jag mera vänner. Seniortävlingar är annorlunda. För mig är det mera att samla erfarenhet i det här skedet, säger Lehikoinen.
Om utvecklingen fortsätter som hittills tar det inte många år innan Lehikoinen har chans att nå framgångar också bland seniorerna. Fram till dess: lägg fredagen den trettonde juli på minnet. Då löper Lehikoinen sannolikt om medalj i JVM-finalen i Tammerfors.