Skönt dallrande sällsamma klanger

KonseRtReCensIon

Puneh Zarei, santur.

UMUU ensemble (Michal Konopinski, juho Laitinen, Livia Schweizer). Davidovsky, Wolff, Balighi. viks kyrka 22.4.

Den nutida konstmusikens fält är internationellt, men vissa delar av världen är betydligt mer sällan representerade i detta (västerländska) sammanhang. Därför var det extra intressant att inom ramarna av Tulkinnanvaraista-konsertserien i söndags få höra ett verk av iranska tonsättaren Ali Balighi (f. 1986), framfört av landskvinnan Puneh Zarei.

Konsertseriens konstnärliga ledare Juho Laitinen berättade att han blev bekant med Zarei under en musikfestival i Teheran för ett år sedan. Hon är en virtuos på santur, ett traditionellt persiskt instrument med en resonanslåda av trä och sjuttiotvå metallsträngar som spelas med ett par lätta träklubbor.

Balighis Walking in the darkness (2016) är utan tvivel bland det ovanligaste som skrivits för santuren. Tonsättaren lär dock utnyttja den iranska folkmusiken i sina verk, och för den oinvigda framstår själva instrumentet, dess klang och mikrotonala stämning, som en del av en främmande och gammal tradition.

Helhetsintrycket i det omfattande verket var rofyllt, dock med ett antal eruptiva och repetitiva figurer samt glissandon. Dessutom knackade Zarei allt emellanåt på instrumentets kropp och krafsade på strängarna.

Den finstämda musiken med många tysta stunder krävde koncentration från såväl musikern som publiken. Belöningen kom i form av en skönhetsupplevelse: santuren har en lång efterklang, och tonerna dallrade skönt i Viks moderna träkyrka.

Konserten inleddes med musik av två tonsättare som är födda 1934 och bosatta i Förenta staterna, Mario Davidovsky och Christian Wolff. I Davidovskys Synchronisms nr 1 (1963) för flöjt och elektronik och Synchronisms nr 12 (2006) för klarinett och elektronik får solisten sällskap av ett ljudband som består av enbart syntetiska ljud.

Under de fyra decennierna mellan 1960- och 2000-talen har inspelningstekniken gjort märkbara framsteg. Den senare kompositionen föreföll mer nyanserad även vad instrumentstämman beträffar, och Michal Konopinski spelade med inlevelse. Flöjtisten Livia Schweizers insats var likaså berömvärd.

Wolff studerar ensemblespelets dynamik i det experimentella verket For 1, 2 or 3 people, framfört av Schweizer, Konopinski och Laitinen. Inför uppförandet presenterade Laitinen för publiken det grafiska partituret som i stället för notskrift innehöll riktlinjer för kommunikationen.

Jag gav snart upp försöket att upptäcka en röd tråd eller djupare mening i helheten och koncentrerade mig i stället på det underhållande flödet av korta situationer som uppstod mellan musikerna. Utöver flöjt, klarinett och melodika hördes bland annat strupsång och gurgling.