Med prologens hjälp inleder Dido matchen på topp
Brittiske dirigenten Justin Doyle dirigerar för första gången i Finland denna vecka. Han har ständigt många järn i elden och undviker att fastna i en speciell nisch. Denna gång blir det världspremiär på barockoperan Dido och Aeneas försedd med en ny prolo
Henry Purcells opera Dido och Aeneas hör till de mest populära operorna från barocktiden. Historien om drottningen av Kartago, prinsen av Troja och deras olyckliga kärlek är endast en timme lång och kan göras med rätt liten besättning. Den avslutande arian When I am laid on earth hör till de riktigt stora barockhitlåtarna.
Denna vecka framförs operan av Finländska barockorkestern i en ny version, där Finlandsdebuterande dirigenten Justin Doyle rekonstruerat operans prolog. Nahum Tates libretto har bevarats, men inte musiken.
Med endast några timmars nattsömn i bagaget är Doyle ändå full av energi då det gäller att tala om själva musiken och dramatiken. Dido och Aeneas historia kantas av gåtor – ingen vet när Purcells opera uruppfördes och för vem den komponerades. Många versioner existerar och delar av materialet är försvunnet.
– Vart tionde år kommer någon alltid med nya forskningsrön, berättar Justin Doyle. Man analyserar till exempel vilka kungligheter allegorierna i verket syftar på.
Gudar och häxor
Librettot baserar sig på Vergilius drama, men i hans version är det gudarna som förorsakar allt som händer. I Tates libretto har gudarna ersatts med häxor och enligt en tolkning av intrigen står häxorna för de onda katolikerna, som saboterar kärleken för Dido, som symboliserar England och dör på slutet.
– Prologen lovsjunger Venus och våren, så där har vi gudarna igen! Tack vare prologen får operan också en vettigare längd med tanke på paus i mitten.
Med hjälp av den optimistiska prologen med dess herdeidyller får operan dessutom en annorlunda dynamik i starten.
– På det här sättet får vi inleda föreställningen med bilden av Dido som en mäktig drottning med många friare. Annars blir det lätt så att hon uppfattas som miserabel hela verket igenom.
Medan prologens text bevarats är musiken till stora delar inlånad från John Blow, en engelsk tonsättare, kring tio år äldre än Purcell, som efterträdde denne som organist i Westminster Abbey 1679. Blows opera Venus och Adonis anses vara en av förebilderna för Purcells opera.
– Jag har plockat in långa avsnitt ur Venus och Adonis i prologen, stora delar av musiken passar utmärkt till denna text. Dessutom ingår några avsnitt ur Purcells The Fairy Queen och Blows Chaconne.
– Det är faktiskt världspremiär för den här versionen nu i Finland, skrattar Doyle. Kanske vänder sig Purcell och Blow i sina gravar ... Men det tror jag inte, de beundrade ju varandra.
Helt äkta versioner finns inte
I dag läser man ofta notbilden som en absolut auktoritet, som Bibeln. Doyle påminner om att de flesta verk existerat i flera olika versioner.
– En autentisk eller helt äkta version av denna opera kommer aldrig att finnas. På den tiden hade bläcket knappt torkat innan man gjorde nya versioner för nästa föreställning. Till exempel Händel lånade ständigt in musik från sina egna verk.
Doyle tycker också om att ständigt anpassa verken för den grupp han samarbetar med.
– Vad gäller ornament och liknande ger jag gärna sångarna olika förslag, men huvudsaken är att materialet passar deras röster.
Doyle inledde själv sin musikerbana som gosskörssångare i katedralen i Westminster.
– Jag kan inte komma på något bättre sätt att komma i gång med musiken, det var rena lyxen att sjunga i kyrkan varje vecka, bli bekant med musik som Victoria och Palestrina, lära sig sjunga prima vista ... Men målbrottet är en smärtsam förändring – från att ha varit på höjden av din karriär som trettonåring kan allt förändras på bara några veckor.
Sedermera valde Doyle cellon som sitt instrument, något han ser som ett utmärkt utgångsläge för en blivande dirigent.
– Som cellist behärskar du både basgångar, melodier och harmonier. Jag brukade sitta i orkestern med partituret på golvet bredvid mig och följa med helheten samtidigt som jag skötte min stämma. Däremot kunde ingen någonsin förklara för mig varför man skulle orka öva alla dessa skalor och arpeggion.
Ingen fackidiot
Justin Doyle gillar inte att bli placerad i ett fack och som dirigent jobbar han på många fält samtidigt. I England har han mest dirigerat orkestrar och opera, medan han i Tyskland nyligen tillträtt som dirigent för respekterade RIAS Kammerchor och därmed placerats i kördirigentnischen. – Jag skulle inte trivas med att bara dirigera Purcell hela tiden, eller bara Debussy för den delen. Jag föredrar att specialisera mig på det jag har på gång precis nu.
Inom den såkallade tidiga musiken är det många som dirigerar vid ett instrument. Doyle skrattar och säger att i Dido och Aeneas kan han ta det ganska lugnt, då Finländska barockorkesterns konstnärliga ledare Petteri Pitko sköter cembalon.
– Någon måste naturligtvis fatta de slutgiltiga besluten, men som dirigent betraktar jag mig ibland mer som en skiljedomare. Jag brukar säga att du som dirigent kan förorsaka fler problem än du hinner lösa. Du måste våga lita på orkestern och kören, i gengäld litar de på dig.
Denna vecka dirigerar Justin Doyle i Finland för första gången, men förutom att han känner flera finländska musiker sedan tidigare visar han sig också vara väl insatt i skandinavisk mytologi och runosång.
– Vid Opera North i England gjorde vi flera produktioner med barnkören, bland annat en föreställning där vi framförde Eddans version av händelserna i Nibelungens ring och använde enbart skandinaviska folksånger som material.
Och utan att blinka sätter Doyle i gång med att berätta till tonerna av runosång.
Justin Doyle Prologen lovsjunger Venus och våren, så där har vi gudarna igen! Tack vare prologen får operan också en vettigare längd.