Med hjärtat till vänster
Den franska filmen Huset vid havet är ett drama av den gamla skolan, gjort med stort hjärta. Den mustiga dialogen som rinner som vatten är inte främmande för något mänskligt.
DRAMA
Huset vid havet
HHHII Regi: Robert Guédiguian. Manus: Guédiguian, Serge Valletti. Foto: Pierre Milon. I rollerna: Ariane Ascaride, Jean-Pierre Darroussin, Gérard Meylan, Jacques Boudet.
Bortsett från veteranregissören Ken Loach, belgiska bröderna Dardenne och våran egen Aki Kaurismäki är det ont om filmskapare i dag som skulle värna om mannen på gatan, för att inte tala om samhällets olycksbarn.
Till den skaran hör dock Marseille-auteuren Robert Guédiguian som med jämna mellanrum uppmärksammats även hos oss. Tänker på filmer som Marie-Jo och hennes två älskare samt Snön på Kilimanjaro, filmer som präglas av vardag och verklighet, den samhälleliga solidariteten inte att förglömma.
I Guédiguians färska film, Huset vid havet (La villa), bär det av till en insomnad turistort på franska sydkusten. Det vill sig inte bättre än att Maurice, restaurangföretagaren, drabbats av ett slaganfall och så samlas de nu vuxna barnen för att besluta om hur det skall bli i framtiden – i den mån det nu finns en framtid.
Den tidigare så livliga turistorten är nu blott ett minne av sitt forna jag och i den mån man kan skönja liv och rörelse handlar det närmast om ett arméförband på jakt efter landsatta båtflyktingar.
På förekommen anledning är de inte heller mycket bevänt med syskonkärleken. Där Armand (Gérard Meylan) är mån om att värna om sin fars arv kunde systern och aktrisen Angèle (Ariane Ascaride, en av dem som alltid återkommer i Guéduguians filmer), inte bry sig mindre. Hon har fortfarande inte förmått förlåta de sina för att hennes dotter i samband med en ferie drunknade i strandskvalpet.
Joseph (Jean-Pierre Darroussin, en annan Guédiguian-favorit-i repris) har för sin del fullt upp med ett kärleksförhållande som håller på att gå upp i rök. Hans ”alldeles för unga fästmö” (Anaïs Demoustier) har fått nog.
Samhällskritiskt
Sin vana trogen sätter Robert Guédiguian människorna och människorelationerna först. Därav den mustigt snacksaliga dialogen som i regel rinner som vatten, som inte är främmande för något mänskligt.
Till de ämnen som betas av hör tidens gång och detta inte endast i termer av turistströmmar, även den samhälleliga utvecklingen granskas. Som sig bör med kritiska ögon.
Här möter vi det äldre paret som inte längre har råd med hyran och ogärna ser att deras läkarson står för räkningen. Ett kapitel för sig är arbetarsonen Joseph som uppgraderades till fabrikschef, bara för att få kicken och nu framstår som bitter och desillusionerad.
Karlen vägrar köpa den tidstypiska devisen enligt vilket ”hjärtat ligger till vänster” och allt det andra till höger.
Påklistrat om flyktingar
Nu är ju Huset vid havet inte endast rynkor i pannan och allting-var-bättre-förr-vibbar. Entré gör också fiskaren (Robinson Stévenin) som begåvats med ett brinnande teaterintresse – och en fäbless för Ariane Ascarides aktris.
Hur som helst talar vi om ett drama av den gamla skolan, gjort med stort hjärta, med god mat, cigaretter och rödvin. Fast helt fläckfritt är slutresultatet ändå inte.
Syftar på den lätt problematiska tredje akten där filmen även tar sig an flyktingfrågan, detta på ett sätt som eventuellt känns något påklistrat.
På den punkten kunde man om man så vill dra en parallell till Kaurismäkis Le Havre, även den med Jean-Pierre Darroussin i en central roll.