Lavonen, dubbelt upp
Konstnärsparet Ahti och Maija Lavonen visas för första gången stort tillsammans. Ahti Lavonens informalistiska målningar och skulpturer står i dialog med Maija Lavonens experimentella ryor och kyrkotextilier.
På Didrichsens konstmuseum står Ahti Lavonens informalistiska målningar och skulpturer i dialog med hustrun Maija Lavonens experimentella ryor och kyrkotextilier. Konstnärsparet visas första gången stort tillsammans.
KONST
Ahti och Maija Lavonen
Didrichsen, till 13.5
Ahti Lavonen, som är en av vårt lands starkaste företrädare för informalismen, blev endast 41 år gammal och stod på toppen av sin karriär när han avled i en svår sjukdom. Han debuterade 1959 och slog igenom som målare på den första Arsutställningen 1961. Informalismen fick via den ett fotfäste och spontanitet och ohämmat känslomåleri gavs företräde på den finländska konstarenan.
Ahti Lavonen varierade raskt sitt expressiva och sensibla uttryck. Från svart till vitt, vita rappade och strukturrika ytor med inristade tecken och bokstäver till gula hörn på vitt med silverprickar. Motivet är ingenting annat än själva materialet. Materialet uttrycker känslor och ljuset är centralt. Han blev mer tredimensionell vilket några av verken i utställningen med dörrar som öppnar sig utåt visar, som det Mondrian-inspirerade verket Grön dörr. Silverprickarna för tankarna till sci-fi-världar och astronautdräkter. Här finns också en intellektuell bilduppbyggnad och en ljussträvan. Med finns en andlig längtan.
Experimentlust
Det andliga har också företräde i Maija Lavonens ryor. I många fall står de varandra nära i sitt minimalistiska uttryck, som i den sto-
ra svartgråa Frostmorgon eller i Liten kyrklig rya från 2016, vit med en korsformation av guld i mitten; enkelt men fullt av värme. Det är fascinerande att se den snart nittioåriga konstnärens produktivitet och experimentlust i ljusfiberverken i museets källare. Himlen gråter från i fjol består av svart och genomskinlig ljusfiberväv installerad i en kvadrat och uttrycker oro inför naturens tillstånd.
Maija Lavonen började ställa ut som fri konstnär efter sin makes död på sjuttiotalet. Det hade varit givande att få se mera dokumentation av hennes storstilta offentliga textilverk som finns i Riksdagshuset, Finlands Bank, Nationaloperan, ministerier och kyrkor. Hon slog igenom som textilkonstnär under 1980-talets byggboom, då det fanns ett starkt behov av utsmyckning av sterila interiörer i sten och glas. Textilierna gav byggnaderna värme och hölje.
Materialet
Då jag ser dessa två konstnärspersonligheter formar de två monokroma verkligheter med materialet i fokus; dess fysiska närvaro är det som ger mening. Ahti Lavonen nöjde sig inte med olja och akryl i sina målningar utan experimenterade med allt från lim som han strödde sand, grus och pimpstensmjöl i, till skulpturer i plast och aluminium. Maija Lavonen har också starka materialexperiment i plast och metall och har varit med om att förnya textil- konsten i Finland. Kvadraten och en enkel bilduppbyggnad, ofta i svart och vitt, tycks förena dem, en strävan mot det tredimensionella samt subtila speglingar av den nordiska naturen.
Speciellt Ahti Lavonens verk är som gjorda för Viljo Revells arkitektur; det hela blir en sextiotalsfest. Verk som Grön cirkel på aluminium och bronsskulpturen Abstraktion till solen smälter in i det forna Didrichsenska hemmets vardagsrum.
Utställningen avslutas med en mindre monitor som visar Virke Lehtinens och Aito Mäkinens kortfilm Kupla – The Bubble från 1967 (som kunde ha getts större utrymme i utställningen). Filmen skildrar en av Finlands konsthistorias mest spektakulära utställningar sommaren 1967; i ett uppblåsbart ballongtält i Havshamnen i Helsingfors hängde Ahti Lavonens målningar fritt i luften tillsammans med verk av Antti och Vuokko Nurmesniemi samt Veikko Eskolin. Kontexten i ballongtältet var en helt annan än på Didrichsens och filmen skildrar fint 1960-talets optimism, experimentglöd och en viss frihet som fattas i det museala visningssättet. Konstverk präglas olika av kontexten och tiden de visas i.